Att förändras gör ont. Att inse vissa saker gör också ont. Här står jag nu. Jag kan inte dansa med längre. Jag saknar både ork och motivation. Alla har vi vår gräns och min fann jag nyss. Jag har länge känt av att jag inom kort skulle snava på den. Och nu har det hänt.

Gränsen innebar att jag även skulle finna en ny strömbrytare till ett nytt ljus. I det nya ljuset såg allt annorlunda ut. Nu ser jag hur det är och hur det alltid varit. Vad jag länge blundat för, hoppats på och inbillat mig själv kommer aldrig ske. Och det är en stor sorg. Just nu sörjer jag något jag aldrig haft men i hela mitt liv längtat efter. Denna sorg påverkar även den sorg jag redan bär på vad det gäller min mamma. Det ena flätas in i det andra.

Det är samma visa varje gång. Jag står alltid kvar och funderar på hur jag hamnade här? Jag tvivlar på mig själv, samtidigt som jag känner (vet) att detta inte är fel. Men att tvivla på sig själv gör att jag faller in i en osäkerhet som snuddar på gränsen till galenskap.

- Håller jag på att förlora vettet...? Ser ingen annan vad som händer?!


Dansen med svåra steg måste ta slut. Karusellen måste stanna. Och ridån måste falla. Jag kan inte hålla ihop den här fåniga fasaden längre. Jag vill inte vara med och spela detta skådespel där allt alltid är mitt fel, oavsett vad jag gör och inte gör. Jag kan inte bara ta och ta och ta; gapa och svälja. Ibland blir det fullt och man måste spy. När jag gör det får du mig att skämmas. Trotts att det är du som tvångsmatar mig.

- Nu ger jag upp. Nu ska jag bli fri.