Priset?

Jag är så förtvivlat arg. Arg för att du inte tog hand om dig själv, arg för att livet inte är rättvist, arg för att just du blev sjuk och arg för du lämnade mig kvar här - ensam. Det var inte bara du som dog när cancern tog ditt liv, hela min biologiska familj försvann med ditt sista andetag. Du var ju min familj, min trygghet, mitt allt.
 
Jag kan inte tro att du finns hos Gud. Gud finns inte för mig. Han kan inte finnas. För finns Gud så lät han dig dö. Så många hundra tusentals gånger jag tiggde, bad och grät till Gud att han inte skulle ta dig ifrån mig när du var sjuk, mamma. Du var ju den enda människan i världen som jag litade på och som förstod mig. Som såg mig och lät mig vara som jag är. Jag hade ju ingen annan. Gud har ju alla, varför måste han då ta min enda ifrån mig? Gud får inte finnas för jag kan inte förklara i ord vilka starka och negativa känslor jag hyser för detta väsen som sviker mig så, som inte fanns där och som inte hörde mig. Jag är arg. Det är inget jag styr över. Arg och ledsen. Och det tycks aldrig gå över. Jag bara bär det, varje dag, olika bra och på olika sätt.
 
Jag funderar ofta på om det finns någon snedvriden "rättvisa" här i livet... Jag har länge haft en egen teori kring att saker och ting har olika priser i livet. Jag är idag väldigt lyckligt lottad med en fantastisk man som både är vacker, intelligent och framför allt snäll. Och jag har två fantastiska barn som får mig att le och lär mig nya saker varje dag. Jag har en egen familj som älskar mig, som ger mig trygghet och älskar mig precis som jag är. Det är få förunnad rikedom, det är jag medveten om. Dessa tre individer är det mest dyrbara jag har, de är min trygghet och jag älskar dem över allt annat.
 
Var min mamma priset för all denna rikedom och lycka? Måste man offra något för att få något? Det kanske är en absurd och makaber tanke, men jag ställer mig själv just denna fråga ofta. Det var ett dyrt pris.
 
"Man får inte mer än det man kan hantera". Vem tror universum att jag är - Wonder woman?

Mitt bästa.

Ibland hade jag verkligen behövt min mamma. Som när jag blir less, stressad och känner mig som en usel människa. När man känner att man inte riktigt duger som man är eller orkar mer. Då hade jag verkligen behövt få prata med henne. Det finns ingen annan i hela världen som kan fylla det där tomrummet eller den rollen.

Jag försöker föreställa mig att hon är här och säger till mig att jag visst duger och, som hon alltid sa; "gör ditt bästa, ingen kan begära mer av dig". Men det är inte samma sak, när det inte är hon som säger det. Att visualisera fungerar inte lika bra.

Jag vill vara lika bra mamma till mina barn som hon var till mig. Stundvis känns det som att jag inte kommer kunna leva upp till hur hon var. Hon hade ett tålamod som var lika stort som flera fotbollsplaner. Det har inte jag. Ivf inte när jag blir stressad.

Men å andra sidan så hade min mamma aldrig två egna små barn samtidigt, som jag har. Så jag kanske ska ge mig själv lite dispens...?
Jag gör mitt bästa varje dag, det är därför jag ofta är trött. Jag kan inte inte anstränga mig. Det ligger inte i min natur att göra saker halvhjärtat. Så ingen kan begära mer. Men ändå gör jag det själv.

Tänk allt fint du går miste om, mamma. Jag tänker på dig varje dag och längtar efter dig. Jag önskar jag kunde visa dig hur mitt liv blivit. Visa dig min familj. Jag hoppas du ser oss ifrån där du är.



Adventstök.

 
 
 
 
Jag har gjort två stommar till våra grankransar
 
 
 
 
Vi början advent- och julstöket ute på verandan och i hallen och jobbar oss inåt.
Det känns mysigt att årets mest underbar högtid drar igång!
 
 

Max riktiga säng.

 
Titta vilken underbart fin gammal säng vi har fått tag på! Åh, vad jag är nöjd! Precis en sån här, fast till barn, har jag letat efter länge nu. Denna är dock ingen barnsäng, utan en riktig eller rättare sagt vuxensäng. Men det är ju faktiskt bättre, för då kan vi lättare få plats att ligga i den tillsammans med Max om kvällarna. Kalasbra!
 
 
Än så länge står den uppe i hallen, som ni ser. Men ikväll ska vi flytta in den och bädda fint. Ska bli intressant att se om han ligger kvar efter vi nattat och sagt go'natt.
 
 
Sängen är utdragbar, vilket är bra för Max rum får inte riktigt plats med en 2 meter lång säng för tillfället.

Jisses, vad nöjd jag är! Hoppas Max blir lika nöjd som jag.

Raggsockor på!

 
I helgen blev jag klar med raggsockorna jag började på förra veckan. Det var kul! Och det gick fort! Dessa var till Tobias och de passade väldigt bra. Jag hade inget mönster, utan gick lite på må få. Det enda jag använde mig av till hjälp var en beskrivning av hur man stickar hälar som jag hittade på nätet. Vill ni också ha en bra beskrvning av hur man stickar hälar så klicka här och här för del 2.
 
 
Jag blev så pass nöjd att jag nu håller på med ett par till mig själv också. Jag älskar tjocka strumpor! Antingen ska jag ha tjocka stumpor, eller gärna lager på lager med två par strumpor. Eller så ska jag inte ha något alls på fötterna. Att gå barfota är nåt av det bästa jag vet. Det är en sån frihetskänsla.
 
Men barfota är inte optimalt om hösten och vintern när man bor i ett dragigt gammalt hus. Då är det raggsockor på som gäller. För kalla frusna fötter är inget vidare. Det bäddar för att dra på sig förlylningar. Och det behöver vi inte mer av nu när förskolebakterierna slår till.

Höstrusk och sjukstuga.

 
Ute faller säsongens första snö och inne i Villa Söromån råder verkligen sjukstuga. Jag nyser och nyser, barnen rosslar och hostar i kör och pappan har ont i halsen. Idag är vi alla hemma och tar hand om varandra. Ingen av oss är på topp, men den som mår bäst (som vanligt) är Tobias. Han har ett imunförsvar av stål. Det mesta inom bakterieväg bara studsar av denna man. Jag önskar jag var lika lyckligt lottad på den fronten.
 
 
 
Vi gör det bästa av situationen. Tänder lite ljus och njuter av varandras sällskap. Även om vi är kalasförkylda och det råder praktfullt höstrusk ute, så har vi det bra här inne. Det finns mat i kylen, febernedsättande medicin i apotekslådan och filtar att bädda ner sig med i soffan.
 
 

Eget knåp.

Just nu råder sjukstuga här hemma. Värsta förkylningsviruset på länge! Trodde först inte det var så farligt och att jag skulle slippa bli smittad, men igår trappades både Toves och Max förkylningar upp till en ny nivå och lagom till läggdags kände jag hur jag ganska snabbt blev dålig jag också. Blä.

Men innan jag insjuknade hann jag sy ihop en "sovpåse". Max vill gärna sova ute i sin vagn på dagis, men det börjar bli så kallt och hans vanliga åkpåse i vagnen vi har hemma för promenader är lite lite kort tycker jag. Så jag knåpade ihop ett eget mönster utifrån en vanlig åkpåse men gjorde den ca 15 cm längre.
 
 
Ja, och så här blev den. Den är nästan klar, bara hålen i ryggen för 5-punktsbältet som ska fixas. Sen så kommer han sova varmt och skönt på dagis i vagnen även om det skulle vara riktigt kallt ute.
 
Sovpåsen är gjord av ett grovt tyg (det mönstrade), gul polarfleece och sen som stopping tog jag och klippte ur delar av ett termotäcke. Den går bara att öppna på ena sidan med dragkedja, som det är på en sovsäck ungefär, för jag fick inte tag i en tillräckligt lång dragkedja som gick runt hela. Men vad gör det? Så länge den går att öppna för att komma i och ur och sen stänga så att värmen håller sig runt om Max så är jag nöjd. Och det gör den ju.
 
 
Jag är ganska nöjd själv med hur sovpåsen blev. Kul när det blir som man tänkt sig. Och skönt för plånboken att slippa lägga ut några tusenlappar på en ny åkpåse.
 
 

Baklänges, snart framlänges.

 
Här ser ni någon som inom kort kommer krypa iväg! Det är bara en tidsfråga innan hon kommer på hur man tar sig framåt, för nu börjar hon lyfta upp rumpan och dra in benen under sig. Backen har hon hittat sen länge. Damen ålar sig runt runt runt i rummen här hemma baklänges. Underbara unge!
 
 
 
 
 
Roligt men kämpigt, tycker Tove 6 månader! Snart så.

Förankrad och mindre kalla fötter.

 
 
Detta är nåt av det bästa jag vet. Det skänker mig sån ro. Att sticka är mindfulness för mig. När jag stickar är jag verkligen i nuet. Jag är en tankspridd person som gärna tänker lite för mycket - på allt. Så jag behöver hitta saker som förankrar mig i nuet och det finns några saker som gör just detta. Stickning är en sån sak, en annan är att elda och en tredje är att leta  sten vid havet.
 
Det ni ser på bilderna ovan är början på ett par raggsockor. Jag har aldrig stickat strumpor innan, så jag håller på att lära mig få till en häl. Innan har det mest blivit halsdukar och ca en miljon tumvantar. Så det är kul att testa nåt nytt.
 
Jag ser ju att ni är många som läser, vilket är skitkul!! Men ni verkar vara rädda för att kommentera? Kan ni inte skriva ett hej? Eller berätta vad som bringar dig ro och håller dig vid nuet?

Suddigt i kanten.

 
Idag har pappan i huset sovmorgon. Vi brukar turas om på helgen att få sova ut. Ofta får jag lördag och Tobias söndag, som det föll sig även denna helg. Det är viktigt att få sova ut, vi ligger på minus på våra sovkonton sedan länge. När Max föddes så hade han kolik som höll i sig i nästan tre månader. Att få en bebis är omvälvande, att få en bebis med kolik är snäppet värre.
 
 
Vi har inte riktigt repat oss sen koliken. Det tog verkligen hårt på oss, på flera plan. Numera är ju Max en kille som mer än gärna sover och somnar relativt lätt, utan att vakna på nätterna. Skönt! Tove sover bra hon också, men vaknar två gånger per natt för att äta och vill gå upp kvart i sex på morgonen. 
 
Så jag har nog inte sovit en hel natt på snart två år. Det känns. Jag visste inte att man kunde vara så här trött innan jag blev mamma. Allt är lite suddigt i kanten, just pga trötthet. Men vi hoppas snart att Tove ska börja sova över sina mål så att man blir lite mer mänsklig och sig själv. Även om man är trött så är det givetvis värt det.
 
 
Strax ska vi göra frukost och runt halv tio har jag tänkt väcka pappan i huset. Vid 10-tiden kommer det hit folk och ska spela in i Tobias studio.Känns som dagen kommer gå i ett. Det gör alltid söndagar - slutspurten på helgen. Det känns alltid lite vemodigt med söndag tycker jag.
 
 
Nu ska jag njuta av mitt härliga sällskap. Jag älskar att vara mamma! Även om jag är en väldigt trött sådan. Det är ett litet pris för att vara rik. Jag har allt jag vill ha och njuter för varje dag vi är tillsammans!

Plantera hopp.

 
Idag var vi ute i trädgården för fix och don. Jag planterade lökar i hopp om att få se fina tulpanter sticka upp framåt vårkanten. De finns ju inga blommor man blir så glad av att se, som de som tittar upp först ur jord och snö på våren. Det är ju ett fint och säkert tecken på att snart är en ny vår här. De säger "Håll ut! Snart är mörkret slut!" Vårens blommor bringar hopp, så att säga. Så idag planeterade jag hopp.
 
 
Medan jag planterade så röjde Tobias med renoveringen. Allt skräp som rivits ner skulle ut i säckar och gammal tapet och lister ska eldas upp. Så han bar saker inifrån ut. Skönt när skiten åker ut och man få slänga tycker jag.
 
Så nu är rummet där uppe helt kalt, bara timmret syns. Nu ska det tätas för drag och sen reglas och sättas isolering på de yttre väggarna. Det tar sig. En bit i taget. Det är så kul att renovera. Det blir ju precis som man själv vill ha det. Bara fantasin som sätter stopp. Och ja... plånboken förståss.
 
 

En doft kan förändra allt.

Det finns något jag är väldigt känslig för och det är doft. Det är allt ifrån hur jag sjäv doftar, hur jag upplever att andra doftar till, mat och dess doft. Och sist men inte minst hur mitt hem doftar.
 
Vet ni att vårt luktsinne är det som är starkast kopplat till våra minnen av våra fem sinnen? Genom en doft kan vi få upp massor av olika minnen, både bra och dåliga. Och vi blir lätt nostalgiska på grund av dofter. Det är mysigt tycker jag.
 
 
När jag städar tänder jag gärna doftljus och rökelser. Det känns som att det blir mer rent då på något vis. För enligt mig kan en doft förändra ett helt rum och även vårt humör.
 
Här ser ni tre av mina favoritrökelser. Den röda doftar ros och är min absoluta favorit! Jag har bara funnit den i en butik i Göteborg på Hagagatan. Så när jag är i Göteborg köper jag alltid på mig en hel bunt för att vara säker på att jag har hemma ett tag.
 
 
 
Tänk vad dofter kan göra. Nu ska jag tända några stycken på övervåningen när jag städar inför helgen. Trevlig helg mina vänner!

Äppel-päppel.

 
Nu tror ni kanske att jag fått dille på äpplen. Och det är nog precis så det är. Men äpplen är gott, speciellt om man gör något av dem. Som till exempel bakar en äppelkaka. Det fick jag lust att göra idag, så det är just vad jag gjort.
 
 
Tänkte ha det som efterrätt ikväll - äppelkaka med vaniljglass. Kan ju inte annat än sitta fint, visst?

Just nu står den i ugnen och gräddas. Vill ni också göra äppelkaka kan jag tipsa er om receptet jag använt mig av som finns här.
 
 

Kanelbullens dag

 
Idag, den 4 oktober, är det kanelbullens dag! Gott!
De ska vi ju fira! Givetvis med hemmagjorda bullar!
 
 
Eftersom vi inte riktigt har fått kläm på om Max är mjölkallergiker än
så använder vi oss av havremjölk och mjölkfritt smör när vi bakar.
Det smakar faktisk precis likadant som med vanlig mjölk och vanligt smör.
 
 
Degen knådas och knådas. Skönt att slippa göra det för hand,
när man har två små att underhålla samtidigt som man bakar.
 
 
Gjorde "vanliga bullar" idag med kanel, vanilj och lite kardemulla som fyllning.
Och istället för att snurra till formen for hand, så de mer ser ut som rosor,
så bara rullade jag ihop degen och skar av. Det blir ju fint det med!

 
Gott med nygräddade bullar!
 
 

Äppelsaft

 
Idag passade jag och Tove på att börja göra en sats kallrörd äppelsaft. Jag använde mig av svenska äpplen som heter Discovery - mina favoritäpplen!
 
Ska bli spännande att se hur det blir, jag har aldrig testat att göra kallrörd äppelsaft innan.
Vill du också testa så kan du hitta receptet jag använder mig av här. Enda skillnaden jag gjort är att jag lagt i en halv vaniljstång i äpplena också.
 
Hoppas det blir bra! Uppföljning kommer senare med resultatet.

RSS 2.0