En smärtsam insikt.
Att förändras gör ont. Att inse vissa saker gör också ont. Här står jag nu. Jag kan inte dansa med längre. Jag saknar både ork och motivation. Alla har vi vår gräns och min fann jag nyss. Jag har länge känt av att jag inom kort skulle snava på den. Och nu har det hänt.
Gränsen innebar att jag även skulle finna en ny strömbrytare till ett nytt ljus. I det nya ljuset såg allt annorlunda ut. Nu ser jag hur det är och hur det alltid varit. Vad jag länge blundat för, hoppats på och inbillat mig själv kommer aldrig ske. Och det är en stor sorg. Just nu sörjer jag något jag aldrig haft men i hela mitt liv längtat efter. Denna sorg påverkar även den sorg jag redan bär på vad det gäller min mamma. Det ena flätas in i det andra.
Det är samma visa varje gång. Jag står alltid kvar och funderar på hur jag hamnade här? Jag tvivlar på mig själv, samtidigt som jag känner (vet) att detta inte är fel. Men att tvivla på sig själv gör att jag faller in i en osäkerhet som snuddar på gränsen till galenskap.
- Håller jag på att förlora vettet...? Ser ingen annan vad som händer?!
Dansen med svåra steg måste ta slut. Karusellen måste stanna. Och ridån måste falla. Jag kan inte hålla ihop den här fåniga fasaden längre. Jag vill inte vara med och spela detta skådespel där allt alltid är mitt fel, oavsett vad jag gör och inte gör. Jag kan inte bara ta och ta och ta; gapa och svälja. Ibland blir det fullt och man måste spy. När jag gör det får du mig att skämmas. Trotts att det är du som tvångsmatar mig.
- Nu ger jag upp. Nu ska jag bli fri.
Gränsen innebar att jag även skulle finna en ny strömbrytare till ett nytt ljus. I det nya ljuset såg allt annorlunda ut. Nu ser jag hur det är och hur det alltid varit. Vad jag länge blundat för, hoppats på och inbillat mig själv kommer aldrig ske. Och det är en stor sorg. Just nu sörjer jag något jag aldrig haft men i hela mitt liv längtat efter. Denna sorg påverkar även den sorg jag redan bär på vad det gäller min mamma. Det ena flätas in i det andra.
Det är samma visa varje gång. Jag står alltid kvar och funderar på hur jag hamnade här? Jag tvivlar på mig själv, samtidigt som jag känner (vet) att detta inte är fel. Men att tvivla på sig själv gör att jag faller in i en osäkerhet som snuddar på gränsen till galenskap.
- Håller jag på att förlora vettet...? Ser ingen annan vad som händer?!
Dansen med svåra steg måste ta slut. Karusellen måste stanna. Och ridån måste falla. Jag kan inte hålla ihop den här fåniga fasaden längre. Jag vill inte vara med och spela detta skådespel där allt alltid är mitt fel, oavsett vad jag gör och inte gör. Jag kan inte bara ta och ta och ta; gapa och svälja. Ibland blir det fullt och man måste spy. När jag gör det får du mig att skämmas. Trotts att det är du som tvångsmatar mig.
- Nu ger jag upp. Nu ska jag bli fri.
Last day of 28.
Här sitter jag, dödstrött och hostar. Jag har varit förkyld i 5 veckor på söndag. Mindre roligt. Det som är kvar är hostan från helvetet. Om den ändå bara kunde ge sig. Jag är övertygad om att loch ness odjuret låter på ett ungfär så som jag låter när jag hostar. Under tiden jag varit förkyld har bebisen i magen utvecklat sin hörsel, så den hör numera hur jag låter. Den måtte tro att mamma är något slags monster. Stundvis försöker jag prata med magen, med snäll röst, för att försäkra den om att jag inte är lika farlig som jag låter.
Ikväll är sista kvällen som 28 åring. Imorn påbörjar jag mitt sista år som 20-nånting-åring. Spännande! Jag har ingen ångest alls för att närma mig 30. Det ska bli skönt och en ny utmaning i livet. Mycket har hänt, de största förändringarna skedde efter att jag fyllde 25. Då träffade jag mannen i mitt liv. Bästa jag någonsin gjort var att åka upp till Hudiksvall på vinst och förlust en kall dag den 18e november. Han som mötte upp mig vid tåget är jag numera gift med och vi har ett fantastisk barn ihop. Och inte nog med det, en till gullunge på väg!
Men jag är inte riktigt mig själv längre. Eller... jag vet inte om jag vet vem "jag" är? När mamma gick bort hände det nåt. Jag tycker mig vara lite transparent, eller en blek kopia av mitt gamla jag. Jag är inte alls lika social, spontan, nyfiken, kreativ eller "galen" längre. Jag är på nåt konstigt vis ofrvilligt lugn. Eller är det en form av psykisk trötthet? Jag vet inte?
Jag är inte olycklig, inte alls. Men kanske lite förvirrad. Det är inte alldeles bekvämt att inte veta vem man är, ska jag vara ärlig och säga. För ända sen jag var liten så har jag vetat vem jag är och vad jag vill - kanske vetat lite för väl ibland. Numera vet jag stundvis ingenting när det kommer till mig själv. Och det gör mig nervös, matt och apatisk. Det är ju ovant. Från att veta precis vad man vill och vem man är, till att inte veta nåt och känna sig mållös. Och stundvis håglös inför att typ befinna sig på ruta ett.
Ta det här med att jag bara har ett år kvar på mitt program på högskolan. Bara ett år! Och det året lockar mig inte alls. Eller, det som lockar är att bli klar, att få börja arbeta och att ha en riktning att gå i. Men själva utbildningen och mitt val lockar inte alls. Och då kan jag inte göra det, jag kan inte ta mig genom och avsluta. Det känns som att någon annan, än det "jag" som lever idag, valde att studera och arbeta med människor som är missanpassade. Psykisk ohälsa är intressant, ja visst. Men jag känner inte längre att jag skulle orka engagera mig i människor som inte mår bra och som inte vill ändra sig osv.
Ja, det var en summering av mina tankar inför att påbörja ett nytt fräscht år i mitt liv. Jag orkade egentligen inte skriva ner detta, men kände att jag behövde det för att inte älta imorn när jag ska fira min första dag som 29 åring. Men mer om detta lär det bli. Jag tror mig ha en teori om varför jag tappat suget. Och det är ganska personligt, känsligt och privat ämne. Är man nyfiken får man se till att kika in snart igen.
Nu ska jag njuta av att Max sover och att min man just kom och gjorde mig sällskap i soffan. Imorn blir det full rulle igen, det gäller att andas och njuta när tillfälle ges! Gonatt vänner!
