Om ni bara visste vilken tråkig dag vi har här hemma idag. Dagen som aldrig ville ta slut, känns det som. Men det beror nog på vädret (mulet höstväder med regnskurar), att vi är förkylda (hela mitt huvud känns som om det vore stoppat med bomull) och för att Majlo surar i köket och inte vill veta av oss. Alls. Vet inte riktigt vad det är med honom? Misstänker att han saknar en kompis som ständigt leker med honom. För när Tobias föräldrars hund är här, eller när han hälsar på hos dem, är han precis sitt gamla glada jag. Kanske att vi måste se oss om efter en kompis åt honom...


Just nu ser Max på Alfons Åberg och jag sitter med i soffan och längtar. Jag längtar tills Tobias kommer hem från jobbet så jag kan koppla av från att vara (tråk-)mamma som är förkyld. Jag har haft dåligt samvete idag, för att jag inte är rolig mamma när jag är sjuk. Det är första gången som jag är riktigt sjuk sen Max föddes. Vid flera tillfällen idag så har jag försökt att förklara för honom att det bara är tillfälligt som jag är så här tråkig och inte på humör för bus och lek. Hoppas han förstår, på nåt sätt?

Sen längtar jag till på söndag då vi ska ha ett årskalas för Max och hans jämnåriga kompisar. Jag måste bli bättre tills på söndag! Det är därför jag tagit det så lugnt både igår och idag. Passade på att sova tre timmar mitt på dagen idag när Max sov middag. Det gjorde mig gott. Jag känner mig lite bättre än igår. Förhoppningsvis vaknar jag ännu lite piggare imorn.

Och sist men inte minst längtar jag till på tisdag, den 2 november. Då ska vi på ultrljud - igen!!! Då får vi förhoppningsvis reda på mer om min nya inneboende. Jag är nojig för att det ska vara nåt fel eller att det ska hända nåt. Jag vet, jag vet... Det hjälper inte att tänka så och sist så såg allt bra ut och det finns ingen anledning att oroa sig.

Men ibland, kan jag inte rå för min oro som smyger sig på. Vi är ju så lyckligt lottade redan med en helt underbar, frisk, vacker och intelligent Maximiliam. Jag har aldrig känt sådan kärlek innan och han är det mest dyrbara jag har. Tänk vad jag är lyckligt lottad som fått ett sånt underbart barn.

Det är väl därför jag knappt vågar tro på att jag ska få ett till underbart mirakel till barn. Men åh, vad jag längtar!