Det är ingen idé att ångra saker i livet. Ivf inte sånt som inte är gjort. Och jag brukar sällan ångra saker som är gjorda heller. Utan mer agera utifrån det som råder. Känns något fel, så går ju det mesta att rätta till. Därför är det nte ofta jag ångrar något. Men så kommer det till saker jag aldrig fick gjort med min mamma. Det, och bara dessa saker, kan jag ångra. Utan att rå för det.

För er som inte vet, så dog min mamma av cancer. Först fick hon bröstcancer som de trodde de fick bort, men som sedan visade sig kommit tillbaka för att sprida sig till hennes lever. På den 24 september, tidigt på morgonen (mitt i natten) slutade min mamma att andas och leva. Någon kom och hämtade henne - flera dagar innan hon dog så sa hon ett fler tal gånger att någon var där hos henne, men hon visste inte riktigt vem det var. Jag tror det var min mormor, hennes mamma.

Cancer är nog en av de värsta sjukdomarna som finns. Den äter bokstavligen upp en människa in ifrån ut. Och det går ofta ganska fort. När cancern sprider sig så förtvinar människan som bär på det och till slut finns bara ett skal eller en grå skugga kvar av den vackra människa som en gång var. Cancer är ett laddat ord för mig och när jag hör om andra som har det eller andra som mister någon i cancer så skär det i mig. Riktigt ilar och jag måste påminna mig sjäkv om att andas. På två sekunder är jag tillbaka och ser hur min mamma såg ut och känner den ångest som tillvaron kring min mammas sjukdom skapade.

Jag ångrar att jag inte sa till mamma att hon skulle försöka komma och hälsa på mig ofta, från "andra sidan", om hon kunde. Jag ångrar att jag inte fanns där ännu mer i slutet på hennes liv, även om det gjorde så ont att se henne sakta dö inför mina ögon. Det är det hemskaste och svåraste jag hittills gått igenom i livet. Jag ångrar att jag inte visade mer öppet hur ledsen och förtvivlad jag var över att hon snart skulle försvinna från mig. Jag ångrar att jag aldrig sa att jag skulle sakna henne. Jag ångrar att jag inte var mer "ärlig" med mina känslor. Istället la jag på ett leende och försökte dölja min ångest och tårar. Jag var rädd för att mamma skulle bli ledsen och jag visade hur ledsen jag var. Så jag försökte bita ihop för hennes skull. Det ångrar jag. Fast någonstans innerst inne tror jag att hon vet, hur det egentligen låg till. Att hon ändå kunde se och visste hur jag kände. Jag hoppas det. Jag ville ju bara inte belasta henne ännu mer. Hon måste ju haft det jobbigt nog.

Jag ångrar att jag inte frågade vart hon trodde att hon skulle ta vägen, efter att hon gått bort. Och att jag inte frågade om hon vad rädd eller om hon ångrade något i livet. Jag borde och önskar att jag frågat. Men just då var jag alldeles för rädd för vad jag skulle få till svar. Så jag frågade inte, men undrade i min ensamhet.

Jag ångrar att jag inte sa att jag skulle sakna henne. Det närmsta jag fick fram var att jag älskade henne och att hon var och alltid varit min bästa vän. Sen grät vi ihop och kramades.

Både ånger och rädsla är förfärliga känslor att bära på. De kan verkligen förlama och äta upp en inombords. Jag har många gånger funderat på om jag skulle velat gå tillbaka och isf om jag hade gjort något annorlunda ifall jag fick leva om den sista tiden av då jag hade min mamma i livet. Och även om jag sitter här ikväll och ångrar saker så tror jag inte att jag hade kunnat hantera det som var på ett bättre sätt än det jag gjorde då. Jag hade heller inte velat gå tillbaka. Inte till då min mamma dog. Det är en tid i mitt liv som jag verkligen inte skulle vilja återuppleva. Men jag hade mer än gärna velat ringa till min mamma. Hade jag fått ett samtal på en timme hade jag tagit chansen utan att blinka. Bara för att få höra hennes röst en gång till. Och kanske försökt mig på att få sagt allt jag så gärna hade velat sagt för två år sen, innan hon försvann för alltid.