Max sov orolig i natt också, han har inte sovit riktigt bra på länge nu. Det gör mig väldigt trött (konstant) att aldrig riktigt få sova ut. När han vaknade för dagen vid kl sju, kändes det som att jag befann mig i en tjock rabarberkräm av drömmar och sömn. Det var tungt att lämna drömmarna. Jag fick kämpa mig genom flera lager rabarberkräm för att ta mig upp till ytan av medvetande.

Väl uppe på benen och vid skötbordet med Max för att byta nattens förbrukade blöja möts jag av huvudvärken som förföljt mig den senaste tiden. Den lämnar mig inte i fred. Den petar mig med vassa instrument i tinningarna, pannan och nacken. Ord kan inte beskriva hur less jag är på att ha ont i huvudet. Ibland blir värken så stark att det känns som att jag blöder näsblod. Det luktar så. Men det gör jag inte.

Huvudvärken är en biprodukt av något jag går genom just nu. Det är inget farligt men jobbigt att bära på. Just nu i denna stund har jag ingen lust att gå in på exakt vad det är som gör att jag har denna huvudvärk. Men det beror på något och jag lovar att snart berätta allt ihop för er.






Jag låg för någon dag sen och funderade på hur det funkar med balans på ett filosofiskt sätt. Kanske till och med på ett spirituellt vis. Det beror på vem som ställer frågan och vem som funderar kring svaret. Om det nu finns något svar.

Mina tankar gick i banorna av om det alltid måste försvinna något för att skapa plats åt något nytt? Måste något försvinna eller måste någon dö, för att något/någon nytt/ny ska kunna få en plats på denna planet. Eller i våra liv?

Är det för att kunna uppskatta någon/något? Om man inte visste sorg så visste man inte heller vad riktig glädje var. Vad tror ni? Är allt en slump eller finns det någon form av ordning för hur människor dör och föds? Eller varför man mister och vinner olika ting i livet. Finns det en ordning eller är det ren slump?