Ibland hade jag verkligen behövt min mamma. Som när jag blir less, stressad och känner mig som en usel människa. När man känner att man inte riktigt duger som man är eller orkar mer. Då hade jag verkligen behövt få prata med henne. Det finns ingen annan i hela världen som kan fylla det där tomrummet eller den rollen.

Jag försöker föreställa mig att hon är här och säger till mig att jag visst duger och, som hon alltid sa; "gör ditt bästa, ingen kan begära mer av dig". Men det är inte samma sak, när det inte är hon som säger det. Att visualisera fungerar inte lika bra.

Jag vill vara lika bra mamma till mina barn som hon var till mig. Stundvis känns det som att jag inte kommer kunna leva upp till hur hon var. Hon hade ett tålamod som var lika stort som flera fotbollsplaner. Det har inte jag. Ivf inte när jag blir stressad.

Men å andra sidan så hade min mamma aldrig två egna små barn samtidigt, som jag har. Så jag kanske ska ge mig själv lite dispens...?
Jag gör mitt bästa varje dag, det är därför jag ofta är trött. Jag kan inte inte anstränga mig. Det ligger inte i min natur att göra saker halvhjärtat. Så ingen kan begära mer. Men ändå gör jag det själv.

Tänk allt fint du går miste om, mamma. Jag tänker på dig varje dag och längtar efter dig. Jag önskar jag kunde visa dig hur mitt liv blivit. Visa dig min familj. Jag hoppas du ser oss ifrån där du är.