Vid allt som är heligt. Snart...!

 

Nu är min maskin betald och helt och hållet min. Jag beställde den som en julklapp åt mig själv i julas. Och denna crosstriner kommer vara ett av mina främsta verktyg för att förnya mig själv. Jag har provat den några gånger och den känns riktigt bra! Just nu orkar inte min kropp med att använda den dagligen, men snart så! Då j*vlar i min låda ska det bli träning igen.

 

Det saknar jag olidligt mycket just nu; att kunna träna. Eller att kunna röra på mig över huvudtaget. Det är tyngre än tyngst just nu och gör ont. Mycket mer ont än förra graviditeten. Fogvärken strålar från svanken upp och från ljumskarna ner. Ibland går det knappt att gå. Om jag suttit still en längre stund i soffan och ska upp igen så blixrar det av smärta och knakar fram i bäcknet. Eller om jag ska upp ur sängen mitt i natten och gå på toa, då kan jag knappt ta mig framåt. Så här var det inte sist. Inte samma skala av värk, visst att jag hade ont stundvis, men inte alls som nu.

 

 

Igår när vi skulle gå lägga oss kände jag en klaustrofobisk känsla av att inte få plats i mig själv. Jag kan ju knappt röra mig. Strandad val är en passande benämning just nu. Ja, jag vet, man ska gå upp i vikt när man väntar barn - det är inget jag moverkar heller. Men behöver inte för den delen trivas med det.

 

Där låg jag i sängen, igår, kunde inte hitta ett bra sätt att ligga på där jag både låg bekvämt och fick luft samtidigt. Just där och då hade jag kunnat betala dyra pengar för att få vara ensam i min egen kropp, kunna ligga på mage och känna att syretillförseln fungerade oavsett vilken sovställning jag intog.

 

Jag blev nästen gråtfärdig av trött uppgivenhet. Och att jag är kalasförkyld gör ju inte saken bättre. Jag låg och räknade hur lång tid det är kvar och kom fram till att det "bara" är 44 dagar kvar. Knappt en månad. Nu är det slutspurt. Men även den tyngsta biten kvar. Jag behövde en strategi för att orka vara less och anfådd i 44 dagar till. Orörligheten och den kroppsliga tröttheten gör att jag blir deprimerad. För att inte tala om att jag inte känner igen vem som tittar tillbaka på mig när jag ser i spegeln.

 

 

Jag kom på att jag ska fantisera mig bort när det känns som tyngst. Jag ska låtsas som att jag inte är i mig själv, jag är inte stor och tung, jag väger inte 22 kg mer än vanligt, jag kan springa runt, jag kan gå på promenader utan att få ont, det är inte vinter med massor av snö, det ÄR vår med vitsippor och knoppar på buskar och träd. Det är SNART sommar med grönt gräs, blommor, sol, värme och en känsla i bröstet av lätthet och optimism. Jag befinner mig i trädgården med mina barn och man, vi rår om våra växer, jag målar om punschverandan och inreder med vita spetsgardiner och kuddar i överflöd.

 

Jag ÄR inom en väldigt kort tid rörlig igen!! Och snart snart snart är jag mitt gamla vanliga jag. Med en bonus; jag är mamma till två fantastiska barn. Snart.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0