Höstrusk och sjukstuga.
Suddigt i kanten.
Plantera hopp.
En doft kan förändra allt.
Städa undan sommaren.
Klipparen behövde ju givetvis lagas lite först. Till Tobbes stora missnöje.
Hoppa på maskinen.
Idag tar vi och ignorerar det dåliga vädret. Det blir till att tvätta, leka med Max och Tove och kanske ta sig en motionsrunda på crosstrainern.
Egentligen får jag inte träna (hårt) innan det gått sex veckor - men jag får ta promenader med vagnen. Så jag tänkte att om jag tar det lugn och ställer in en låg växel så blir det ju som att promenera.
Att gå någon långpromenad i detta väder kommer inte på tal. Det regnar typ småspik. Tror inte ens att jag får med mig Majlo ut...
Söndag och trädgårdshäng.
Idag har våren återuppstått här hos oss. Underbart! Efter frukost och en dusch tillsammans så tog jag med mig båda barnen och vovven med ut på en 40 min promenad. Det kändes jätteskönt att vara ute och röra på sig i det fina vädret.
Väl hemma igen sov Max och Tove middag i vagnen ute på gården. Medan vi var borta hade pappa Tobias satt igång med att sätta upp fårstängslet runt gården. Det är så bra att gården snart är Max-säkrad. Det kommer underlätta massor när vi ska vara hemma själva när Tobias är tillbaka på jobbet.
Sen kom Tobias bror med familj hit på lite fika och trädgårdshäng. Jättetrevligt! En alldeles strålande söndag och bra avslut på veckan.
Vårväder.
En till omgång snö. Förhoppningsvis den sista. Tycker att våren kan ta oss med storm snart. För jag har ingen lust att promenera i detta
Städfreak - javisst.
Fredag idag. Favoritdagen på veckan! Synd bara på vädret som är grått, blåsigt och trist. Hade velat gått en långpromenad idag men drar mig för att ge mig ut när vädret inte är så inbjudande.
Strax ska jag sätta igång med att städa upp här hemma. Det finns inget skönare än att huset är rent och fint inför helgen. Jag är nog lite av en perfektionist när det kommer till hur det ser ut hemma. Det är svårt för mig att koppla av om det är smutsigt och stökigt runt omkring mig. Och är det nåt jag vill kunna göra på helgen så är det att koppla av.
Trevlig helg mina vänner!
Våren 2012 är på gång.
Idag mår jag bättre! Det är underbart att inte ha ont i magen och inte må illa. En riktig god natts sömn gör dessutom underverk för både kropp och själ. Ok, jag fortfarande är lite trött och sliten efter föregående natt, men efter att ha sovit i 9 timmar i natt så är humöret på topp igen!
Jag fullkomligt spirar med kreativitet just nu. Fick sytt ett litet påslakan och örngott nu på förmiddagen till lillasyskonet som ska ligga i vaggan som ska hängas upp i vardagsrummet. Jag ska ta kort och visa er senare idag.
Men den främsta kreativiteten just nu är bakning. Jag älskar att baka och ser verkligen fram emot att baka massor i sommar som vi kan äta ute i det gröna. Eller kanske på balkongen eller/och glasverandan?
Jag drömmer även om att anordna en liten fest för goda kompisar i vår trädgård. Hoppas det blir av. Åh, vad jag längtar till sommaren! Tur det är vårdagjämning idag. Det går åt rätt håll. Snart är vi där igen.
H2O.
När jag väntade Max och hade stor mage brukade jag säga (när andra frågade vad jag trodde det skulle bli för en filur av den som låg där inne) att han skulle bli en duktig surfare som skulle tävla världen över och ta sin gamla mamma till Hawaii. Hehe! Det kanske blir av trotts allt? I varje fall om denna passion för vatten håller i sig.
Jag tror den ökade törsten beror på att min kropp nu lägger på sig massor med vätska. Var på exakt samma vis när jag väntade Max. Händerna är svullna och grova. Känns som att om jag knyter nävarna hårt så kommer huden på oavsidan händerna spricka, för det får att allt inmäte inte får plats med den ökande väskan. Obehagligt. På nätterna domnar händerna, vilket gör att jag vaknar och får ändra ställning ofta. Så att det skulle komma mycket vätska var väntat.
Att dricka mycket ska dämpa lagringen av vätska. Det låter skumt, med det är sant. Så det kanske är därför jag är så törstig. Det tror i varje fall jag att det beror på. Nu ska jag ta ett till glas vatten och njuta av vår lediga söndag. Trevlig söndag vänner!
Pynta för påsk.
Våren har återvänt hit! Detta är en av de första blomknopparna på mina pelargoner. De har sett så vissna och tråkiga ut under vintern, men nu har de åter fått tillbaka livkraft när ljuset hittar sig in genom fönstrena.
Igår när vi var inne i stan passade vi på att köpa lite färgglada kökshandukar. Allt för att liva upp lite! Jag tycker de passar perfekt som påskhanddukar. Visst är de fina och gör en glad?
Jag hittade även detta fina tyg till bara 49 kr metern. Tänkte jag kunde sy fina lakan till lillasyskonet att ha i korgen eller vagnen. Väldigt retro - väldigt mig, hehe!
Idag håller vi på att förbereda oss för att Max ska bli storebror och pynta för påsk. Bebisen kommer ju en vecka innan påsk och då är det lika bra att pynta nu. För den veckan innan kommer det inte ske. På bilden ovan ser ni hur delarna till våra Dr Brown nappflaskor kokas.
I förrgår pysslade jag ihop en påskmobil. Jag tycker den blev gullig. Gjord av en gammal träring till att spänna upp tyg på när man broderar, papper, filttyg, tråd och vattenfärger.
Nu ska vi fortsätta pynta för påsk och blåsa såpbubblor i köket!
Bra smörj.
Jag måste tipsa er om en väldigt bra hudsalva som jag beställde hem för ett tag sen. Max har varit så torr nu i vinter. Jag smörjer in honom i barnolja efter han duschar och med någon vanlig hudkräm från apoteket, men det har inte hjälpt.
Så jag tänkte att jag skickar efter den här salvan när jag ändå beställer ny rengöringt till mig själv från samma märke, och ser om den gör någon skillnad. OM det gjorde?! Nu är han sitt gamla vanliga mjuka lena jag igen. Skönt!
Ett åringar (och bebisar) ska inte vara torra och skrovliga i huden som en gammal reptil - de ska vara så lena och mjuka att man vill käka upp dem! Här kan ni läsa mer om salvan och även köpa hem en burk.
Monday monday.
Max, 15 månader
Iom att vi turas om att vara underhållning och sjuklingar så får jag lite mer egen tid på dagen. Det är guld värt! Jag älskar att vara med mitt barn, men att vara höggravid och förkyld gör verkligen att jag går på tomgång. Som tur är har jag ju en fantastisk man som jag älskar dyrbart, som hjälper mig och avlastar allt han kan. Jag har det bra. Nästan för bra, hehe!
Tobias, mannen som jag älskar
Lite egen tid gör att jag hinner blogga. Jag älskar att skriva, ta kort och visa er saker från min vardag här i bloggen. Men Max kommer före, vilket gör att min blogg blir lidande - som ni nog märkt. Men nu ska jag försöka ta tag i bloggandet. Idag har jag tänkt lägga upp lite inläggning om bakning. Håll till godo!
Den ljuvliga månaden Februari.
Jag vet, det är ingen idé att kämpa emot, för mörkret, kylan och snön kommer varje år. Lika så månaden februari. Men ni ska veta att jag alltid går in i mörkret med gott mod och ljust sinne.
- Det kommer bli så mysigt när det blir mörkt. Och kallt. Man får elda i kakelugnar, tända ljus, ha på sig raggsockar och halsdukar. Det kommer bli så bra! Så mysigt! Inte alls så tråkigt, kallt och mörkt som förra året.
Allt detta intalar jag mig, varje år. Letar efter det positiva. Men alltid vid den här tiden så tappar jag det och känner nu får det vara nog med vinter. Då är allt intalat mys som bortfluget och kvar finns bara grått. Allt tappar sin färg. Jag letar konstant efter färg just nu. Köper hem fina blommor och färgglad frukt. Kanske är det pga detta som jag trivs bäst i att bo i vita och ljusa rum? Jag har ett stort behov av ljus som på vintern inte riktigt blir uppfyllt.
Jag borde kanske resa bort nästa år vid den här tiden. Skippa det tråkiga, gråa och kalla? Vi kanske borde spara ihop till en längre resa till Malaysia eller liknande. Vara borta i 3-4 veckor och bara ägna oss åt varandra. Åh, vad den tanken lockar. Undrar hur det fungerar i verkligheten med två små barn på långsemester i Asien? Det kanske inte är så krångligt som man kan tro?
Vackra rosor från finaste mannen på Alla Hjärtans Dag
Våren och sommaren är i varje fall väldigt välkomna hit, snarast! Tur man har ett litet energiknippe och vackraste färgklicken i världen som skiner upp tillvaron när det känns tungt, grått och trisst.
Max med sin snuttekanin; 1 år och 3 månader
Sånt som kallas livet.
Det var ett tag sen jag skrev nu, men mentalt sett skriver jag i min blogg varje dag. Jag önskar det fanns ork och tid till att skriva och berätta och visa bilder för er. Men just nu kommer så mycket annat före.
Idag är det 59 dagar kvar till beräknad förlossning. Det låter inte mycket när man läser. En femma och en nia. Fast 59 dagar låter som en evighet för mig som känner mig tung, klumpig och har fått en härlig dos av foglossning. Det knakar fram när jag ska sätta mig på ett nytt sätt i soffan eller vända mig i sängen. Knakningarna är lite som när man knäcker fingrarna. Otrevligt. Minst sagt. Och ont gör det - för att förtydliga för er som inte vet.
Max är inne i någon fas just nu. Han blir 15 månader nu den 22 feb. Han håller på att få kindtänder och inget är riktigt bra, minst jag. Pappa är allt just nu. Jättegulligt och roligt att han avgudar sin pappa - med all rätt, för det gör jag med. Men inte lika kul när pappa inte kan vara med honom jämt och jag inte kan, eller får för Max, trösta honom när han blir ledsen och arg för att pappa försvinner för att göra något.
Och för att vara ärlig känns det lite ovant och snopet att inte längre vara rolig eller någon Max längtar efter att få vara med. Men jag missgynnar absolut inte att Max och Tobias har en sån fin kontakt. Jag tycker bara jag kunde fått vara med jag också. Men, oh well... Det kommer väl tillbaka.
Det längtas till mycket just nu. Efter den nya bebisen, våren, att snön och kylan ska försvinna (det var -29 grader här i helgen) efter att kunna vara mer rörlig och pigg, att kunna träna igen och att få bara kunna vara mitt gamla vanliga jag med min man och barn. Jag vill kunna leka som vanligt med Max igen. Mycket att längta efter som sagt. Inte det lättaste att vara i nuet just nu. Fast jag försöker, men det är svårt.
Tröttheten är konstant just nu. Känns att kroppen är sliten efter att den nyss var stor och skapade liv. Som tur är så är det ju inte allt för lång tid kvar. Har jag tur så får jag ett planerat kejsarsnitt som jag önskat. Då går jag inte över tiden som sist med två veckor. Med ett planerat snitt så kommer bebisen ut 7-10 dagar innan BF. Då är det ännu kortare tid kvar. Just nu är jag i vecka 32 och senast vecka 36 ska jag få veta hur det blir.
Nu kallar livet på mig. Massor att göra här hemma som vanligt; sånt som kallas livet.
Last day of 28.
Här sitter jag, dödstrött och hostar. Jag har varit förkyld i 5 veckor på söndag. Mindre roligt. Det som är kvar är hostan från helvetet. Om den ändå bara kunde ge sig. Jag är övertygad om att loch ness odjuret låter på ett ungfär så som jag låter när jag hostar. Under tiden jag varit förkyld har bebisen i magen utvecklat sin hörsel, så den hör numera hur jag låter. Den måtte tro att mamma är något slags monster. Stundvis försöker jag prata med magen, med snäll röst, för att försäkra den om att jag inte är lika farlig som jag låter.
Ikväll är sista kvällen som 28 åring. Imorn påbörjar jag mitt sista år som 20-nånting-åring. Spännande! Jag har ingen ångest alls för att närma mig 30. Det ska bli skönt och en ny utmaning i livet. Mycket har hänt, de största förändringarna skedde efter att jag fyllde 25. Då träffade jag mannen i mitt liv. Bästa jag någonsin gjort var att åka upp till Hudiksvall på vinst och förlust en kall dag den 18e november. Han som mötte upp mig vid tåget är jag numera gift med och vi har ett fantastisk barn ihop. Och inte nog med det, en till gullunge på väg!
Men jag är inte riktigt mig själv längre. Eller... jag vet inte om jag vet vem "jag" är? När mamma gick bort hände det nåt. Jag tycker mig vara lite transparent, eller en blek kopia av mitt gamla jag. Jag är inte alls lika social, spontan, nyfiken, kreativ eller "galen" längre. Jag är på nåt konstigt vis ofrvilligt lugn. Eller är det en form av psykisk trötthet? Jag vet inte?
Jag är inte olycklig, inte alls. Men kanske lite förvirrad. Det är inte alldeles bekvämt att inte veta vem man är, ska jag vara ärlig och säga. För ända sen jag var liten så har jag vetat vem jag är och vad jag vill - kanske vetat lite för väl ibland. Numera vet jag stundvis ingenting när det kommer till mig själv. Och det gör mig nervös, matt och apatisk. Det är ju ovant. Från att veta precis vad man vill och vem man är, till att inte veta nåt och känna sig mållös. Och stundvis håglös inför att typ befinna sig på ruta ett.
Ta det här med att jag bara har ett år kvar på mitt program på högskolan. Bara ett år! Och det året lockar mig inte alls. Eller, det som lockar är att bli klar, att få börja arbeta och att ha en riktning att gå i. Men själva utbildningen och mitt val lockar inte alls. Och då kan jag inte göra det, jag kan inte ta mig genom och avsluta. Det känns som att någon annan, än det "jag" som lever idag, valde att studera och arbeta med människor som är missanpassade. Psykisk ohälsa är intressant, ja visst. Men jag känner inte längre att jag skulle orka engagera mig i människor som inte mår bra och som inte vill ändra sig osv.
Ja, det var en summering av mina tankar inför att påbörja ett nytt fräscht år i mitt liv. Jag orkade egentligen inte skriva ner detta, men kände att jag behövde det för att inte älta imorn när jag ska fira min första dag som 29 åring. Men mer om detta lär det bli. Jag tror mig ha en teori om varför jag tappat suget. Och det är ganska personligt, känsligt och privat ämne. Är man nyfiken får man se till att kika in snart igen.
Nu ska jag njuta av att Max sover och att min man just kom och gjorde mig sällskap i soffan. Imorn blir det full rulle igen, det gäller att andas och njuta när tillfälle ges! Gonatt vänner!
Måndag. Sjukstuga.
Det händer inte allt för mycket spännande här idag. Max är förkyld och både Tobias och jag känner av en kommande förkylning. Så vi håller oss på hemmaplan. Jag har satt en bulldeg och tvättar några tvättar medan Max tultar efter. Ska småplocka lite här och var inför kalaset som äger rum här nästa söndag. Då blir det inte så mycket stora saker kvar att göra dagen/kvällen innan.
Jag har glömt att visa er våra senaste loppisfynd. För att isolera golvet här hemma letar vi efter mängder med trasmattor som vi ska sprida ut runt om i huset. Hallen innanför punschverandan ska få sig ett heltäckande lapptäcke av trasmattor är det tänkt, för där är golvet som kallast i huset.
Båda dessa mattorna hamnade (än så länge) i det gamla köket. Majlo och James uppskattade mattorna båda två, som ni ser. Det blir hemtrevligt med trasmattor i behagliga färger. Ska kika in på loppisen som ligger här i Gnarp i veckan efter om det finns några fina där. Hon som driver loppisen är jättegullig och väldigt snäll med priserna.
Nu ska jag gå se efter vad Max pysslar med, för han vandrade iväg till ett annat rum.
Trevlig månad på er!
När olyckan är framme.
Sist jag använde det så fick jag skynda mig i slutet för Max vaknade när jag strök. Och jag vill inte använda det när han är vaken pga hur varmt det blir. Så jag drog ut snabbt och ställde det långt in på mitten av mitt hobbybord och sprang för att hämta honom, där han låg och ropade nyvaken i sin säng.
När jag gick förbi igen så upptäckte jag att strykjärnet vält omkull framåt med den plana varma sidan neråt.... och landat på sladdarna till min symaskin så de smällt. Åh....!!!
Idag när jag skulle se om det funkade när jag skulle sy på en dyna åt min svägerska så insåg jag exakt hur omfattade olyckan var. Symaskinen startar men den syr även genast, av sig själv, på högsta fart.
Jag känner mig lite handikappad utan min symaskin. Jag använder det väldigt ofta. Snart får en leverans med tyg till att sy ihop en av Max födelsedagspresenter. Har sett fram emot att sätta igång med detta projekt.
Tisdag.
I vanliga fall brukar han sova två timmar om dagen två gånger: mellan kl 10-12 och sen mellan kl 15-17. Men nu minskade jag ner det till bara två timmar om dagen. Igår gick det seeegt och jag fick kämpa med att hålla en otroligt övertrött Max vaken när klockan blev 10. Med mycket om och men så gick det, jag höll honom vaken till kl 12 och sen fick han sova till kl 14.
Sen på kvällen kl 20 var han helt slut igen och fick lägga sig. Han sov inte en hel natt, utan vaknade ca 3 gånger och ville ha sin napp som han spottat ut. Och vid kl 5 när Tobias gick upp för att gå till jobbet så fick han en flaska välling av Tobias. När den var slut vände han sig om och sov vidare till kl 8. Otroligt skönt!!!
Idag har sovrutinerna gått bättre och vi har hållit oss till det nya schemat. Hoppas han sover lika bra (eller bättre) i natt. Ser verkligen fram emot att Max ska få ett eget sovrum på övervåningen. Och att vi får vårt sovrum för oss själva igen. Det är så jobbigt att smyga som en katt när man går och lägger sig för natten eller om man måste upp och kissa mitt i natten, för att inte väcka en liten Max. Hoppas renoveringen går fort och blir klar inom kort!
På fredag är vi barnfria i några timmar när vi ska träffa en ny bekant kl 11.30 i Hudiksvall. Efter det ska vi in på Clas Ohlsons för att köpa vattenkokare och en grej till parabolen. Jag ska även fixa lite med en födelsedagspresent. Och så vore det bra om vi kunde kika på lampor. Vi hade behövt nåt i skomakarlampa-stilen till att ha över köksbänken i köket. Nu när det börjar bli mörkt så inser man att vi behöver fler ljuskällor i vårt hem.
Redan kl 17 var det blåa timmen här hos oss idag. Vackert, men lite sorgligt. Nu är hösten här. På riktigt. Jaja.. lika bra att ge sig in i mörkret så man kommer ut på andra sidan nån gång.
