Priset?
Jag kan inte tro att du finns hos Gud. Gud finns inte för mig. Han kan inte finnas. För finns Gud så lät han dig dö. Så många hundra tusentals gånger jag tiggde, bad och grät till Gud att han inte skulle ta dig ifrån mig när du var sjuk, mamma. Du var ju den enda människan i världen som jag litade på och som förstod mig. Som såg mig och lät mig vara som jag är. Jag hade ju ingen annan. Gud har ju alla, varför måste han då ta min enda ifrån mig? Gud får inte finnas för jag kan inte förklara i ord vilka starka och negativa känslor jag hyser för detta väsen som sviker mig så, som inte fanns där och som inte hörde mig. Jag är arg. Det är inget jag styr över. Arg och ledsen. Och det tycks aldrig gå över. Jag bara bär det, varje dag, olika bra och på olika sätt.
Jag funderar ofta på om det finns någon snedvriden "rättvisa" här i livet... Jag har länge haft en egen teori kring att saker och ting har olika priser i livet. Jag är idag väldigt lyckligt lottad med en fantastisk man som både är vacker, intelligent och framför allt snäll. Och jag har två fantastiska barn som får mig att le och lär mig nya saker varje dag. Jag har en egen familj som älskar mig, som ger mig trygghet och älskar mig precis som jag är. Det är få förunnad rikedom, det är jag medveten om. Dessa tre individer är det mest dyrbara jag har, de är min trygghet och jag älskar dem över allt annat.
Var min mamma priset för all denna rikedom och lycka? Måste man offra något för att få något? Det kanske är en absurd och makaber tanke, men jag ställer mig själv just denna fråga ofta. Det var ett dyrt pris.
Mitt bästa.
Ibland hade jag verkligen behövt min mamma. Som när jag blir less, stressad och känner mig som en usel människa. När man känner att man inte riktigt duger som man är eller orkar mer. Då hade jag verkligen behövt få prata med henne. Det finns ingen annan i hela världen som kan fylla det där tomrummet eller den rollen.
Jag försöker föreställa mig att hon är här och säger till mig att jag visst duger och, som hon alltid sa; "gör ditt bästa, ingen kan begära mer av dig". Men det är inte samma sak, när det inte är hon som säger det. Att visualisera fungerar inte lika bra.
Jag vill vara lika bra mamma till mina barn som hon var till mig. Stundvis känns det som att jag inte kommer kunna leva upp till hur hon var. Hon hade ett tålamod som var lika stort som flera fotbollsplaner. Det har inte jag. Ivf inte när jag blir stressad.
Men å andra sidan så hade min mamma aldrig två egna små barn samtidigt, som jag har. Så jag kanske ska ge mig själv lite dispens...?
Jag gör mitt bästa varje dag, det är därför jag ofta är trött. Jag kan inte inte anstränga mig. Det ligger inte i min natur att göra saker halvhjärtat. Så ingen kan begära mer. Men ändå gör jag det själv.
Tänk allt fint du går miste om, mamma. Jag tänker på dig varje dag och längtar efter dig. Jag önskar jag kunde visa dig hur mitt liv blivit. Visa dig min familj. Jag hoppas du ser oss ifrån där du är.
Lyktor och fullmåne.
Du finns kvar.
Någon gång i natt runt kl två så var det tre år sen som min mamma dog. Hon hade varit sjuk i cancer sen en tid tillbaka.
På hösten 2009 kände jag på mig att hon snart skulle försvinna. Och jag visste att hon skulle släppa taget när ingen såg på. Min mamma var ofta stark inför andra och la på ett leende trotts att något inte stod rätt till. Det var hennes sätt att hantera saker. Och även när hon var döende gjorde hon det till viss mån.
När vi alla sov så följde hon med någon som kom för att hämta henne. De senaste gångerna jag hälsade på sa hon flera gånger att någon var där hos henne, men hon visste inte vem det var. Jag tror det var min mormor, jag vet hur mycket min mamma saknade sin mamma.
Morgonen den 24 september 2009 fick jag ett samtal om att min mamma gått bort. Då möttes jag av det största mörker och tomhet jag någonsin upplevt i hela mitt liv. Livet ändrades på en handvändning. Min mamma var för mig hela min familj så när hon gick bort kände jag mig föräldralös.
Någon gång runt kl två i natt blev jag väckt av en av de två individer som gör mitt liv värt att leva. Den som väckte mig bär samma namn som min mamma och är väldigt lik henne på många vis. Så även om min mamma inte är hos mig fysiskt så lever hon genom mig och sina barnbarn.
En liten hälsning?
Bloggen var nyss låst pga tråkigheter men är nu öppen igen. Jag hoppas att den kan förbli så också. Vi får se.
I skrivande stund ligger Max och sover ute i vagnen och lika så Tove, fast bredvid mig i soffan. Jag har alla tre pardörrarna öppna så jag kan se ut till trädgården där vagnen står. Jag vill kunna se så fort Max vaknar.
Nyss satt jag och tittade ut och lät tankarna flyga fritt. De hamnade hos mamma, som det gör ganska ofta. Hela mitt väsen fylldes av längtan efter min mamma när jag satt djupt försjunken i mina minnesbilder och tankar om henne. Och precis då flög en liten fågel och satte sig på suffletten precis ovanför Max.
Man kan tolka in tecken i precis allt, det vet jag. Men just nu i denna stund väljer jag att tro att det var min mamma som hälsade på och ville visa det på nåt sätt. Det behöver jag få tro just nu, när mycket är upp och ner.
Om du bara visste mamma... Men det kanske du gör?
Om att ångra.
För er som inte vet, så dog min mamma av cancer. Först fick hon bröstcancer som de trodde de fick bort, men som sedan visade sig kommit tillbaka för att sprida sig till hennes lever. På den 24 september, tidigt på morgonen (mitt i natten) slutade min mamma att andas och leva. Någon kom och hämtade henne - flera dagar innan hon dog så sa hon ett fler tal gånger att någon var där hos henne, men hon visste inte riktigt vem det var. Jag tror det var min mormor, hennes mamma.
Cancer är nog en av de värsta sjukdomarna som finns. Den äter bokstavligen upp en människa in ifrån ut. Och det går ofta ganska fort. När cancern sprider sig så förtvinar människan som bär på det och till slut finns bara ett skal eller en grå skugga kvar av den vackra människa som en gång var. Cancer är ett laddat ord för mig och när jag hör om andra som har det eller andra som mister någon i cancer så skär det i mig. Riktigt ilar och jag måste påminna mig sjäkv om att andas. På två sekunder är jag tillbaka och ser hur min mamma såg ut och känner den ångest som tillvaron kring min mammas sjukdom skapade.
Jag ångrar att jag inte sa till mamma att hon skulle försöka komma och hälsa på mig ofta, från "andra sidan", om hon kunde. Jag ångrar att jag inte fanns där ännu mer i slutet på hennes liv, även om det gjorde så ont att se henne sakta dö inför mina ögon. Det är det hemskaste och svåraste jag hittills gått igenom i livet. Jag ångrar att jag inte visade mer öppet hur ledsen och förtvivlad jag var över att hon snart skulle försvinna från mig. Jag ångrar att jag aldrig sa att jag skulle sakna henne. Jag ångrar att jag inte var mer "ärlig" med mina känslor. Istället la jag på ett leende och försökte dölja min ångest och tårar. Jag var rädd för att mamma skulle bli ledsen och jag visade hur ledsen jag var. Så jag försökte bita ihop för hennes skull. Det ångrar jag. Fast någonstans innerst inne tror jag att hon vet, hur det egentligen låg till. Att hon ändå kunde se och visste hur jag kände. Jag hoppas det. Jag ville ju bara inte belasta henne ännu mer. Hon måste ju haft det jobbigt nog.
Jag ångrar att jag inte frågade vart hon trodde att hon skulle ta vägen, efter att hon gått bort. Och att jag inte frågade om hon vad rädd eller om hon ångrade något i livet. Jag borde och önskar att jag frågat. Men just då var jag alldeles för rädd för vad jag skulle få till svar. Så jag frågade inte, men undrade i min ensamhet.
Jag ångrar att jag inte sa att jag skulle sakna henne. Det närmsta jag fick fram var att jag älskade henne och att hon var och alltid varit min bästa vän. Sen grät vi ihop och kramades.
Både ånger och rädsla är förfärliga känslor att bära på. De kan verkligen förlama och äta upp en inombords. Jag har många gånger funderat på om jag skulle velat gå tillbaka och isf om jag hade gjort något annorlunda ifall jag fick leva om den sista tiden av då jag hade min mamma i livet. Och även om jag sitter här ikväll och ångrar saker så tror jag inte att jag hade kunnat hantera det som var på ett bättre sätt än det jag gjorde då. Jag hade heller inte velat gå tillbaka. Inte till då min mamma dog. Det är en tid i mitt liv som jag verkligen inte skulle vilja återuppleva. Men jag hade mer än gärna velat ringa till min mamma. Hade jag fått ett samtal på en timme hade jag tagit chansen utan att blinka. Bara för att få höra hennes röst en gång till. Och kanske försökt mig på att få sagt allt jag så gärna hade velat sagt för två år sen, innan hon försvann för alltid.
Till mamma.
"Det är nu som livet är mitt
Jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått
Det är ändå vägen jag valt
Min förtröstan långt bortom orden
Som har visat en liten bit
Av den himmel jag aldrig nått
Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till
Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar
Jag vill leva lycklig för att jag är jag
Kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag
Jag är här och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans
Jag vill känna att jag levt mitt liv"
Mamma, du lämnade för tidigt. Det fanns (och finns) ju så mycket kvar för dig att se och uppleva. Varje dag tänker jag på dig och längtar efter dig. Jag älskar dig mamma.
