Priset?
Jag är så förtvivlat arg. Arg för att du inte tog hand om dig själv, arg för att livet inte är rättvist, arg för att just du blev sjuk och arg för du lämnade mig kvar här - ensam. Det var inte bara du som dog när cancern tog ditt liv, hela min biologiska familj försvann med ditt sista andetag. Du var ju min familj, min trygghet, mitt allt.
Jag kan inte tro att du finns hos Gud. Gud finns inte för mig. Han kan inte finnas. För finns Gud så lät han dig dö. Så många hundra tusentals gånger jag tiggde, bad och grät till Gud att han inte skulle ta dig ifrån mig när du var sjuk, mamma. Du var ju den enda människan i världen som jag litade på och som förstod mig. Som såg mig och lät mig vara som jag är. Jag hade ju ingen annan. Gud har ju alla, varför måste han då ta min enda ifrån mig? Gud får inte finnas för jag kan inte förklara i ord vilka starka och negativa känslor jag hyser för detta väsen som sviker mig så, som inte fanns där och som inte hörde mig. Jag är arg. Det är inget jag styr över. Arg och ledsen. Och det tycks aldrig gå över. Jag bara bär det, varje dag, olika bra och på olika sätt.
Jag funderar ofta på om det finns någon snedvriden "rättvisa" här i livet... Jag har länge haft en egen teori kring att saker och ting har olika priser i livet. Jag är idag väldigt lyckligt lottad med en fantastisk man som både är vacker, intelligent och framför allt snäll. Och jag har två fantastiska barn som får mig att le och lär mig nya saker varje dag. Jag har en egen familj som älskar mig, som ger mig trygghet och älskar mig precis som jag är. Det är få förunnad rikedom, det är jag medveten om. Dessa tre individer är det mest dyrbara jag har, de är min trygghet och jag älskar dem över allt annat.
Var min mamma priset för all denna rikedom och lycka? Måste man offra något för att få något? Det kanske är en absurd och makaber tanke, men jag ställer mig själv just denna fråga ofta. Det var ett dyrt pris.
Jag kan inte tro att du finns hos Gud. Gud finns inte för mig. Han kan inte finnas. För finns Gud så lät han dig dö. Så många hundra tusentals gånger jag tiggde, bad och grät till Gud att han inte skulle ta dig ifrån mig när du var sjuk, mamma. Du var ju den enda människan i världen som jag litade på och som förstod mig. Som såg mig och lät mig vara som jag är. Jag hade ju ingen annan. Gud har ju alla, varför måste han då ta min enda ifrån mig? Gud får inte finnas för jag kan inte förklara i ord vilka starka och negativa känslor jag hyser för detta väsen som sviker mig så, som inte fanns där och som inte hörde mig. Jag är arg. Det är inget jag styr över. Arg och ledsen. Och det tycks aldrig gå över. Jag bara bär det, varje dag, olika bra och på olika sätt.
Jag funderar ofta på om det finns någon snedvriden "rättvisa" här i livet... Jag har länge haft en egen teori kring att saker och ting har olika priser i livet. Jag är idag väldigt lyckligt lottad med en fantastisk man som både är vacker, intelligent och framför allt snäll. Och jag har två fantastiska barn som får mig att le och lär mig nya saker varje dag. Jag har en egen familj som älskar mig, som ger mig trygghet och älskar mig precis som jag är. Det är få förunnad rikedom, det är jag medveten om. Dessa tre individer är det mest dyrbara jag har, de är min trygghet och jag älskar dem över allt annat.
Var min mamma priset för all denna rikedom och lycka? Måste man offra något för att få något? Det kanske är en absurd och makaber tanke, men jag ställer mig själv just denna fråga ofta. Det var ett dyrt pris.
"Man får inte mer än det man kan hantera". Vem tror universum att jag är - Wonder woman?
Kommentarer
Postat av: Anonym
Ta av dig offerkoftan och väx upp!
Det straffar sig att åka på räkmackan för länge,
man missar då hur livet är på riktigt!
Trackback
