Jag behöver verkligen semester. Känner mig stressad varje dag numera. Och drömmer varje natt om att jag är ute och reser.

Men att åka ut och resa är inte aktuellt. För i samma sekund som jag drömmer mig bort till varmare breddgrader med fina ständer så slås jag av hur en semester med två små barn verkligen skulle bli. Nämligen allt annat än just semester.

Man vet att man är småbarnsförälder när man tycker att semester innebär mer arbete och ansträngning än att vara hemma. Hemma är allt barnsäkert, planerat och anpassat så att man kan få några ostörda minuter till sig själv lite då och då under dagens gång. Att lämna detta för "semesterfirande" gör att dessa små stunder av utandning försvinner.

Men lik väl - jag är VERKLIGEN i behov av att få semester. Egen semester. Frågan är bara när och hur det skulle gå till?

Vår annars så trötta kille är numera mer svårflörtad till att sova. Både dag- och kvällstid. Han är trött och gäspar ofta men nix, här ska det inte sovas.

Måste bero på att han axlar en ny roll som storebror som ligger bakom detta nya beteende. Hoppas att han snart blir sitt gamla vanliga (lätt för att somna) jag. Det är inte lätt att vara liten, men större än lillasyster.

Idag blir finaste Tove-tott fem veckor! Mysiga goa underbara unge!

Precis som jag misstänkte, och minns ifrån när Max var liten, så händer de mest fantastiska sakerna efter dessa "åskmolnsperioder". Mitt upp i en period av tillväxt, dålig sömn, oro, gnäll och frustration så händer det. Tove ler sitt första leende! Lyckan är gjord!

Både igår och idag har varit lite tuffa. Tove är mitt upp i en utvecklingsfas och tillväxtperiod. Det är inte ens i närheten av vad vi gick genom med storebror, men ändå stundvis kämpigt. Och tröttsamt.

Frustrationen över att känna sig otillräcklig som mamma när ens bebis bara är arg, ledsen och övertrött men ändå inte kan/vill sova, försvinner på en ynka sekund när ens ögonsten tittar på en och ler. Det är en obeskrivlig känsla av eufori som bara andra föräldrar kan förstå. Det gör det hela värt det, tusen gånger om!

Hennes leende är så fint. Hon har en smilgrop precis som storebror, pappa och mormor. Hoppas att hon fortsätter att le och gör det oftare. Förhoppningsvis kan jag visa er hur fint hon ler på kort här på bloggen. Men tills dess får ni hålla till godo med detta foto från idag: Tove, 4 veckor och 3 dagar.

Idag är det en månad sen vår Tove kom till världen! Vad fort det gått!

Just nu är hon inne i någon utvecklingsfaser. Hon är sen några dagar tillbaka inte lika harmonisk. Vill ligga tätt emot mig på nätterna och använda mig som napp. Och ingen annan än mamma duger. Minns att det var precis samma med Maxen runt en månadsstrecket.

Storebror sover dåligt han också, så vi är trötta allihop just nu. Men det är väl som sig bör, när man är småbarnsfamilj? Som mamma till nummer två, vet jag hur fort det går. Snart är detta förbi och vi sover bra allihop igen.

Vad tiden går fort. Denna veckan blir Tove en månad gammal. Känns som om det var igår som jag hade stor mage och svårt för att gå pga foglossning. Men här sitter jag nu, med en lite Tove-tott sovandes i knät.

Undrar hur det ska gå att vara hemma själv med både Max och Tove? När Max var liten och Tobias började jobba igen efter att ha varit hemma med oss i två veckor, så var jag inte ett dugg nervös inför att vara hemma på egen hand med honom. Men att jonglera både Max och Tove är mer än ett heltidsarbete.

Men på nåt sätt ska det väl gå. Det gäller bara att komma på bra rutiner som fungerar bra för oss. Och att vänja sig. Att vara två barnsförälder är fortfarande helt nytt och inget jag vant mig vid. Om jag tyckte jag hade mycket att stå i som mamma till Max så kan jag berätta att det är ingenting jämfört med att vara mamma till Max OCH Tove.

Men det är roligt! Jag jag är verkligen rik och lyckligt lottad som har fått två så fina, friska och underbara barn!

Nu är vi hemma igen efter att ha varit i stan och på BVC. Tove hade gått upp bra i vikt denna veckan också. Hela 200 g. Det gillar vi! Och på längden hade hon ökat med en halv cm.

Idag blir ju Tove tre veckor. Fasligt vad tiden susar iväg!

Just nu sitter jag på tåget till Hudiksvall med lillan i vagnen. Idag är vi på väg in till BVC för att väga och mäta Tovis. Det är mycket koll så här i början. Ska bli kul att se om hon gått upp lika mycket denna veckan som förra. Då ökade hon med 320 g och 1 cm på 9 dagar. Nu har det gått 7 dagar sen vi var där sist.

Tove börjar nu att vara vaken lite längre stunder. Det är roligt! Hon blir ju på så vis lite mer mänsklig än när hon bara sover och är vaken för att äta. Det som är lite synd (men också typiskt för bebisar) är att hon valt att ha en av sina längre vakna stunder mitt i natten, runt kl två till ca fyra. Men men, det lär ju förändras.

Idag blir alltså en tjejdag på stan. Skönt att komma ut och kika på annat. Och skönt med lite "egentid". Då blir det så mycket roligare att komma hem igen till resten av familjen.

Max, 17 månader. Mammas goaste kille! Vad stor han börjar bli. Inte klokt!

Borta bra men hemma (klart) bäst.

Natten spenderades hos svärföräldrarna pga att vi sanerade hemma för pälsängrar. Vi har haft det jättebra, som alltid! Men det är inte lika skönt att sova borta och inte i sin egen säng.

Vi hade med vår resesäng till Max, vilket han somnade lätt och fort i. Men sen när Tobias, Tove och jag skulle gå lägga oss också (ca 1,5 timme senare) så vaknade Max och kom aldrig riktigt till ro efter det.

Jag tror att jag fick max två timmar sömn sammanlagt. Men väldigt upphackat. Tove var ganska lugn och sov bra, men ville klart äta några gånger och använda mig som napp. Och Max vaknade av Toves grymtande och knorrande som hon har för sig när hon äter och inte sover djupt. Hemma och i vanliga fall sover ju Max i eget rum, så dessa bebisljud är inget som han är van vid. Eller uppskattar heller för den delen.

Runt kl tre ville Max sova bredvid mig. Pappa funkade inte. Tobias bristande tålamod (pga lite sömn) med en tjorvande och sparkande Max gjorde inte det hela bättre. Så vi fick byta plats ett tag. Mamma är bäst när han ska sova, tycker Max. Jag duger bäst till mat och sömn - alltid nåt!

När Max väl somnade om vaknade Tove och så vidare... Klockan fem vaknade Max pga att rullgardinen i rummet var för tunn och dagsljuset sken in. Då var det slut på allt vad natt och sömn hette. Tobias gick upp med Max. Jag tänkte sova en liten stund till. Men det tyckte in Tove som också vaknade och ville äta.

Behöver jag säga att det bara var att gilla läget och masa sig upp? Inte konstigt att vi är vimmelkantiga av trötthet idag. Som grädde på moset så har Tove haft ont i magen idag och inte velat/kunnat sova. Och Max ville inte heller sova nån längre stund mitt på dagen. Jag tror det beror på övertrötthet och svårigheter att komma till ro. Och kanske för han saknar att jag lägger honom. Jag saknar det också.

Det är svårt när man känner att man inte räcker till och vill dela på sig. Kloning vore nåt.
Vi hoppas att John Blund hälsar på oss extra länge i natt. För det behöver vi alla fyra. Speciellt mamma och pappa.

När Max var nyfödd så funkade det inte att få igång amningen. När jag ser tillbaka på hur det var, med facit i hand, kan jag svära på att det som satte käppar i amningshjulen var att Max hade kolik - redan från start. Han hade så ont och bara skrek och skrek. Stackars liten! Det gjorde att amningen låste sig totalt. Inte så konstigt egentligen.

Med Tove funkar amningen bra. Men hon skriker inte dygnet runt vilket gör att jag inte alla känner mig stressad. Och inget låser sig.
Så man kan säga att amning är något nytt för mig. Jag "hobbyammade" Max lite då och då, men det var ju inte alls i samma grad av hur mycket Tove ammas.

Jag fick höra av många att man blev törstig och hungrig av att amma. Men riktigt hur törstig och hungrig hade jag nog inte fattat. Jisses vad jag baljar i mig vätska men ändå så hade jag snudd på migrän både igår och i förrgår. Jag kopplade inte alls samman huvudvärken med amning till att börja med, utan det var Tobias som sa att han trodde de hängde ihop. Och det visade sig att han hade rätt. Så idag har jag ökat vätskeintaget ÄNNU mer! Jag tror jag redan druckit tre liter idag och klockan är bara tio i ett.

Fick ni som läser också ont i huvudet av att amma? Är det nåt som främst sker i början tro?

Jag njuter! Inte bara av att ha en ny liten bebis som både äter och sover bra. Eller att numera kunna ha Max i knät igen.

Utan även av att kunna göra små triviala saker igen, så som att ta mig upp ur soffan och gå iväg utan att känna av en blixtrande foglossning. Jag kan ligga på rygg och se på tv i sängen igen, utan att få andnöd. Jag kan gå på promenader. Jag kan enkelt nå saker som ligger på golvet.

Jag kan se mina fötter. Och jag kan raka benen igen!! Fantastiskt! Jag älskar att inte vara höggravid. Det är ju så mycket mer mysigt att ha sina barn på utsidan magen än på insidan.

Imorn blir Tove-tott två veckor gammal. Vad fort det gått! Känns som 15 minuter sen jag satt höggravid på britsen i operationssalen och bävade inför ryggbedövningen inför kejsarsnittet. Men imorn är det 14 dagar sen.

Det går jättebra än så länge att vara mamma till två. Tove är en riktig sömntuta som sover jättebra i egen säng/vagga bredvid min sida av sängen. Jag har valt att både amma och ge ersättning. Det ger oss lite mer frihet känns det som. På så vis kan även pappa vara med och mata ibland och när det krisar med tid pga en otålig storebror så kan en flaska ersättning vara ens räddare i nöden.

Så både mat- och sovrutinerma fungerar bra, än så länge. Det är många som säger att det kan komma att förändras (vilket jag är fullt medveten om!) och att jag ska njuta medan detta varar. Jag njuter varje minut! Men jag tänker inte njuta mer just nu och gå oroa mig för att det ska bli jobbigt. Det känns skevt att gå och vänta på att sämre tider är på väg. Vad hjälper det? På vilket sätt blir det bättre nu av att gå runt och tänka på att snart kan detta ta slut och istället bli skitjobbigt? Är det inte typiskt svensk mentalitet på nåt vis? "Ropa inte hej innan du är över ån!!"

Blir det jobbigt så blir det det. Då får jag ta det då. Jag kan ju inte förebygga de dåliga tiderna genom att tänka på dem. Snarare får jag bara mer magkatarr av att gå runt och bäva för vad som kan hända - men troligtvis inte händer.

Jag njuter. Och tänker inte oroa mig för om detta ljuvliga ska försvinna eller ta slut. Jag tänker försätta tro på att det kommer fortsätta vara bra. Jag skriker "hej hej!" trotts att jag inte än över ån. Tankens kraft, mina vänner!

Som många av er redan vet, föddes vår dotter Tove 29 mars. Hon vägde 3714 och var 52 cm lång.

Jag har tänkt att jag ska försöka dokumentera hur hon växer och utvecklas här på bloggen genom att ta ett nytt kort på henne varje vecka. Kan vara kul att kunna se tillbaka på.

Tiden går ju så fort och snart är Tove redan två veckor gammal, men på kortet nedan är hon en vecka. Om några dagar lägger jag upp ännu en bild där hon är två veckor. Och så är tanken att fortsätta så varje vecka, kanske tills hon blivit ett år.

Tänkte jag skulle summera lite, nu när det är sista dagen. Jämföra med hur det var förra gången när jag väntade Max. För det har varit annorlunda. De skojar inte när de säger på MVC att varje graviditet är unik - precis som den individ man bär på.

Den 22 juli (samma dag som Anders Behring Breivik begår massmorden ute på Utöya) får vi reda på att vi väntar barn igen. Tätt och bra, Max är då 8 månader. Det var en märklig känsla. Helt oplanerat, men välkommet! Att vi ser resultatet på graviditetstickan samtidigt som de har livesändningar på nyheterna från Utöya känns lite makabert. När så många liv släckts så har ett nytt liv tänts i vårt.

Början av graviditeten är tuff. I tre, nästan fyra, månader mår jag ständigt illa och har migrän. Under den här tiden kan jag inte äta grönsaker alls, allt smakar jord! Och jag som i vanliga fall ÄLSKAR grönt. Men nu kan jag inte äta det utan att må ännu mer illa - värst är broccoli.

När illamående och huvudvärk lagt sig kommer ett starkt sötsug och en otrolig vilja att baka! Detta har hållit i sig hela graviditeten. När jag väntade Max var jag helt tokig i juice, gröna äpplen och leverpastej, men denna graviditet har jag inte haft något speciellt som jag suktat efter jämt. Det har varierat väldigt.

Om jag tyckte att jag hade ont i kroppen när jag väntade Max så var det ingenting jämfört med hur det varit denna graviditet. Hade jag mött mig själv som gravid med Max och hört mig själv klaga så hade jag gapskrattat åt mig själv. Denna graviditet har jag stundvis inte kunnat gå pga foglossning. Det har gjort FRUKTANSVÄRT ont. Riktigt blixtrat framför ögonen när jag bara ska föra ena foten framför den andra.

Men förra gången hade jag mer ont i ryggen än denna. Och mer ont i knäna. Men enligt min BM så är denna bebis inte lika stor som storebror var - kanske beror rygg- och knävärken på det? Jag har inte heller haft lika ont av att inte kunna sova på mage (i vanliga fall sover jag enbart på mage) denna gången som förra. Kanske är det för jag denna gången vet med säkerhet att jag snart kommer få sova som vanligt igen?

Med Max fick jag så gott som inga bristningar alls. Fick några st runt naveln efter graviditeten med Max var över. Denna gången har jag fått massor! Och det måste vara hormonellt, för jag är mindre denna gången.
Med Max gick jag upp 25 kg och denna gången har jag gått upp 23 kg.

Med Max fick jag karpaltunnelsyndrom och tappade känseln i händerna. Kändes som om jag hade vantar på mig hela tiden. Fick handledsskenor som jag hade på mig på nätterna, fast det hjälpte inte. Denna gången slapp jag det - tack och lov! Jag har svullna händer som domnar lätt om nätterna men dagtid har det varit ok. Ivf inte tappat känseln.

Denna gången fick jag magkatarren from hell! Förra gången hade jag mer problem med förstoppning. Halsbränna hade jag båda gångerna. Men det har gått lätt att lindra med Losec.

Det mest skumma med denna graviditeten är att jag i lite mer än en månad haft ett konstigt "sug" efter att vilja lukta på starka dofter, så som bensin, spritpennor, ett starkt vårtmedel vi har här hemma och doften som finns i nya bilar/på Biltema. Det är superknäppt!!! Jag har gjort lite forskning vad det kan bero på och troligtvis är det någon brist i kroppen, men exakt på vad (eller varför) vet man inte. Det ska tydligen försvinna efter att bebisen är född. Det återstår att se, hehe!

Lite annat kraffs är att det krupit i benen och kliat över allt på kroppen, men det gjorde det förra gången också.
Jag har varit mer emotionell denna gången än förra. Nojig i allmänhet typ. Lättare för att gråta och oroa mig för saker. Fast på ett annat sätt har jag varit mer lugn nu än när jag väntade Max. Men då var jag ju så grön. Nu vet jag bättre och blir inte orolig för de små grejerna - det mesta löser ju sig.

Ja, det var nog det... Jag har säkert glömt nåt. 9 månader är ju en bra stund, även om det går fort. Och fort har det verkligen gått den här gången. I morgon börjar något helt nytt. Undrar hur livet blir? Spännande!

Idag är det bara en vecka kvar till kejsarsnittet. Åh, så spännande! Och nervöst. Så mycket funderingar om vem vi kommer träffa för första gången, om hur det kommer gå med snittet, om hur det kommer bli att vara föräldrar till två barn och om hur Max kommer reagera på att bli storebror.

Givetvis kommer allt att gå och bli bra. Saker och ting har en förmåga att lösa sig till det bästa. Men omställningen innan ordningen är upprättad kan vara skakig och krävande. Hoppas att vi alla finner ro och våra nya roller snabbt och relativt smärtfritt.

Min barnmorska är så gullig och har peppat mig mycket under min graviditet angående min oro för hur det kommer gå för Max att bli storebror när han är så liten och för hur det kommer bli att vara mamma till två små samtidigt. Jag vill ju räcka till lika mycket för båda. Ingen ska bli lidande.

Barnmorskan säger att hon tycker att det inte alls är fel att få ett syskon när man är 16 månader. Tvärt om! Båda kommer under en längre tid ha samma sorts behov och uppskatta snarlika saker. Dessutom har inte Max något känsloregister än som innefattar avundsjuka. Det kommer lite senare säger hon och det ska tydligen vara jobbigare att få ett nytt syskon då än nu.
Vi får hoppas att hon har rätt.

Jag tror det blir bra faktiskt. De kommer ju alltid ha varandra och förhoppningsvis ha väldigt skoj ihop även som äldre individer.

Undrar så vem det är där inne. Många som tror och hoppas på att det är en liten tjej. Jag tror på att det är en lillebror som bor inne i magen. Tobias tror det är en lillasyster. Vi var oense förra gången också. Då trodde vi tvärt om och det visade sig att pappa hade rätt. Undrar om jag har rätt denna gången? Jag blir väldigt lycklig oavsett. Men kanske lite, bara pyttelite, mer glad om pappa Tobias har rätt denna gången också. Men huvudsaken är att den mår bra. Allt annat är ren bonus. Snart får vi veta. Bara 168 timmar kvar.

Vem tror ni det är?

Idag är ingenting bra enligt Max. Han sov dåligt i natt och fick till slut komma över och ligga i vår säng. Han har svårt för att sova hos oss, ligger mest och vänder sig, slå på oss och tjorvar kring. Efter en stund ledsnade Tobias på Max snurrande och la tillbaka honom i hans säng. Då somnade han om. Klockan var då runt fyra på morgonen.

Sen vaknade Max tidigt, redan halv sex och ville inte sova mer. Jahopp. Bara att infinna sig i att det inte blev nån mer sömn.

Jag sov dåligt i natt av mig själv också. Vaknade stup i kvarten av att händer och fingrar domnat bort. Nu kommer vätskan i kroppen smygandes... Tur det inte är lång tid kvar nu, bara två veckor!
Jag drömde mycket i natt också, stundvis visste jag inte om jag sov eller var vaken. Allt blandades ihop, troligtvis för att jag är så trött och inte riktigt kommer till ro pga värk lite över allt. Ja, och för att Max väckte mig dessutom.

Så vi är två surkarts idag. Så är det ibland. Man kan inte alltid vara på topp. Speciellt inte när man är trött och har ont. Hoppas att dagen går fort eller ännu bättre - lättar upp vårt sura humör.

Idag är jag helt slut i kroppen efter att jag putte omkring Max i vagnen ända till, runt och hem från stan. Vi var ju där inne på MVC-besök, så det var bara att gilla läget. Även om det gick i snigelfart (verkligen) så har jag så förbannat ont idag! Det riktigt blixtrar när jag ska resa mig och gå omkring från att ha suttit ner. Benen bara fungerar inte.

Många säger att jag ska vila för det blir bättre, men faktum är att det gör ännu mer ont då. Och så är det svårt att vara helt still med en liten Max. Jag tog upp detta med min barnmorska igår, om att det inte tycks hjälpa att vila bort min värk pga foglossning, och hon sa att det typ är lite myt att det blir bättre av att sitta still. Visst, rör man på sig mycket (som jag gjorde igår) så får man ont sa hon, men att sedan vila bort det onda sa hon inte alltid är det bästa, eller funkar för alla.

Idag tar jag det mer piano. Jag orkar inte allt jag hade velat göra. Men jag har tagit hand om disken och tvättat några tvättar i maskinen. Och så har jag bakat två sorters muffins som jag ska frysa in; choklad- och bananmuffins och äpple- och kanelmuffins. De sistnämda är i ugnen i skrivande stund. Får hoppas de blir bra så vi har lite fika att bjuda på kring lillens "födelsedag".

Små söta påskliljor.

20 dagar kvar nu bara. Det går fort. Ja, det är lika tungt fysiskt (om inte tyngre) men ändå lättare psykiskt för nu har jag ett konkret datum. Det kommer gå fort! Snart är vi fyra. Knepigt, men häftigt och såotroligt spännande!

Jag håller på att packa i ordning min BB-väska. Det är en del att ta med. Känns lättare denna gången att veta vad som är bra att ha med och vad man kan skippa. Förra gången vet jag att jag letade upp en lista (som nån annan skrivit) på nätet om vad man kunde tänkas behöva. Vi var ju helt gröna då. Men nu är det en annan visa. Nu vet jag. Nu kan jag skriva en lista åt någon annan som inte vet. Det känns skönt, på många sätt, att inte vara helt oerfaren.

Det är mycket som ska skaffas inför ett nytt litet liv - och ändå är jag av den sorten som inte köper så mycket! Men som sagt så är det lite saker som är bra att ha. I veckan som gick så hämtade vi ut ett babyskydd från Länsförsäkringar - helt gratis! Det tackar vi för! Är man s.k. helkunder hos dem så får man låna första bilstolen gratis i ca 9 månader. Så det nappade vi på.
Sen fixade jag diverse saker på apoteket, så som magdroppar av två olika slag, kräm till minsta rumpan, bröstsalva, babyolja och amningsinlägg. Det som är kvar nu är blöjor, ersättning (ifall att...) och nya nappar till våra Dr Brown nappflaskor. Ifall det blir ett till kolikbarn så vill jag vara lite förberedd.

Appropå dethär med kolik... Jag undrar vad chansen är att man får ett syskon som också har magproblem/kolik? Det ska ju vara ärftligt, det vet jag. Jag hade kolik som bebis. Och har någon av föräldrarna haft kolik så är chansen 30% högre att man får ett barn som också har kolik. Men jag hittar inte någon info eller statestik om hur vanligt det är att man får fler barn med kolik?
Hoppas hoppas hoppas verkligen vi slipper det denna gången! Det skulle vara så tufft för Max med ett lilla syskon med kolik och två helt utmattade föräldrar. Kolik är helt klart det nästvärsta jag varit med om i hela mitt liv. Så det hoppas vi verkligen att vi slipper ta oss genom ännu en gång.

Skönt med fredag. Hoppas helgen går lika segt som kola. Fast sån tur brukar man ju inte ha, hehe! Men man kan ju alltid hoppas. Trevlig helg på er!