Några experiment.
Mina fötter är förfärligt trötta och torra just nu! Vilket inte är så konstigt iom att det varit vinter och för att det är tungt att bära omkring på 24 kg extra i vikt + en liten mammig kille på 14 kg. Som sagt - inte konstig att mina fötter strejkar!!
Hoppas på att Baby Foot kuren gör vad den lovar. Vill ju inte ha så här torra och skruttiga fötter till sommaren när man ska gå barfota utomhus. Jag kan ge er en recenssion senare efter jag testat om ni är nyfikna.
Många Dermarollers som man kan köpa på nätet kostar en slant och ska man gå på hudklinik och göra en sån här behandling kostar det ännu mera. Men jag snubblade över en roller på Tradera av ett välkänt märke som jag slog till på för 149 kr. Så funkar det inte så känns det inte som att det är hela världen.
Ska bli intressant att testa och se om det faktiskt blir någon skillnad eller ej.
Sen ska det bli jäkligt skönt att bara kunna röra sig lite mer obehindrat igen. För att inte tala om känslan som en löprunda ger. Åh, vilken frihet! Det kommer bli tufft men också skönt att få komma tillbaka till sitt gamla vanliga (fysiska) jag igen.
Det gör ont.
Idag är jag ur funktion. Jag var uppe så gott som hela natten med magkatarr - igen. Jag har aldrig varit med om värre magkatarr än den jag upplevt under denna graviditet.
Jag tror att det som triggade det denna gången var Sjömansgrytan som vi åt igår. Det blev nog för mycket för min känsliga mage.
Jag vaknade runt klockan halv två och ända fram till kl halv sju var cirkusen igång. Jag orkade inre springa i trappan efter tredje besöket på toa, så jag spenderade natten på soffan i vardagsrummet. Tur vi har en sån skön soffa.
Runt halv sju somnade jag och drömde underliga drömmar. Drömde bl.a. att vi fick åka in akut till BB för ett tidigare snitt för bebisen i magen hade horn som rev sönder mig inifrån ut. Måste nog haft ont i magen när jag sov på soffan och så vävdes det ihop med min dröm. Där av hornen på bebisen.
Så nu ligger jag nedbäddad i sängen och ska förbli här idag. Känner mig helt matt och tom i magen - vilket jag är med undantag för en mugg blåbärssoppa. Får bli en diet av blåbärssoppa och rostat bröd/skorpor fram tills kejsarsnittet. Ja, och lite andra milda matvaror. Jag vill inte riskera att bli uppe med magkatarr igen under den här graviditeten. Orkar inte mer av detta nu.
Rida ut stormen.
Vaken i natt igen med ont i magen. Och sedan svårt att somna om. Det ger ett resultat av trötthet. Jag vill så gärna gå lägga mig, men det vill inte Max.
Jag börjat ana att denna magsjuka gått över i att bli magkatarr. Från pest till kolera, så att säga. Magkatarr har jag haft fler gånger än jag kan räkna till. Men det blir inte mer trevligt för det. Jag vet av erfarenhet att det endast går bort av att avlägsna det som stressar mig. Men just nu är det svårt. Det är så mycket just nu och tyvärr är det bara att rida ut stormen.
Får komma ihåg att bara andas och inte glömma bort att jag endast är mänsklig och gör så gott jag kan. För det gör jag ju.
Snart är allt lugnt, grönt och skönt igen. Snart...
Vid allt som är heligt. Snart...!
Nu är min maskin betald och helt och hållet min. Jag beställde den som en julklapp åt mig själv i julas. Och denna crosstriner kommer vara ett av mina främsta verktyg för att förnya mig själv. Jag har provat den några gånger och den känns riktigt bra! Just nu orkar inte min kropp med att använda den dagligen, men snart så! Då j*vlar i min låda ska det bli träning igen.
Det saknar jag olidligt mycket just nu; att kunna träna. Eller att kunna röra på mig över huvudtaget. Det är tyngre än tyngst just nu och gör ont. Mycket mer ont än förra graviditeten. Fogvärken strålar från svanken upp och från ljumskarna ner. Ibland går det knappt att gå. Om jag suttit still en längre stund i soffan och ska upp igen så blixrar det av smärta och knakar fram i bäcknet. Eller om jag ska upp ur sängen mitt i natten och gå på toa, då kan jag knappt ta mig framåt. Så här var det inte sist. Inte samma skala av värk, visst att jag hade ont stundvis, men inte alls som nu.
Igår när vi skulle gå lägga oss kände jag en klaustrofobisk känsla av att inte få plats i mig själv. Jag kan ju knappt röra mig. Strandad val är en passande benämning just nu. Ja, jag vet, man ska gå upp i vikt när man väntar barn - det är inget jag moverkar heller. Men behöver inte för den delen trivas med det.
Där låg jag i sängen, igår, kunde inte hitta ett bra sätt att ligga på där jag både låg bekvämt och fick luft samtidigt. Just där och då hade jag kunnat betala dyra pengar för att få vara ensam i min egen kropp, kunna ligga på mage och känna att syretillförseln fungerade oavsett vilken sovställning jag intog.
Jag blev nästen gråtfärdig av trött uppgivenhet. Och att jag är kalasförkyld gör ju inte saken bättre. Jag låg och räknade hur lång tid det är kvar och kom fram till att det "bara" är 44 dagar kvar. Knappt en månad. Nu är det slutspurt. Men även den tyngsta biten kvar. Jag behövde en strategi för att orka vara less och anfådd i 44 dagar till. Orörligheten och den kroppsliga tröttheten gör att jag blir deprimerad. För att inte tala om att jag inte känner igen vem som tittar tillbaka på mig när jag ser i spegeln.
Jag kom på att jag ska fantisera mig bort när det känns som tyngst. Jag ska låtsas som att jag inte är i mig själv, jag är inte stor och tung, jag väger inte 22 kg mer än vanligt, jag kan springa runt, jag kan gå på promenader utan att få ont, det är inte vinter med massor av snö, det ÄR vår med vitsippor och knoppar på buskar och träd. Det är SNART sommar med grönt gräs, blommor, sol, värme och en känsla i bröstet av lätthet och optimism. Jag befinner mig i trädgården med mina barn och man, vi rår om våra växer, jag målar om punschverandan och inreder med vita spetsgardiner och kuddar i överflöd.
Jag ÄR inom en väldigt kort tid rörlig igen!! Och snart snart snart är jag mitt gamla vanliga jag. Med en bonus; jag är mamma till två fantastiska barn. Snart.
Reinvent myself.
Picknick i det gröna
På tal om mig själv så har jag ju länge känt att jag tappat bort mig själv. Eller kanske glömt vem jag är. Och vad jag vill. Eller så är det dags att göra en ny version av mig själv? Lagom lämpligt sista året jag är 20-nånting år, för i höst fyller denna pinglan 30 år.
Jag ser faktiskt fram emot att bli 30, inte alls nojig. Känns som ett häftigt äventyr och lite som att nu börjar livet - på riktigt. Det ska firas! Och firandet ska börjas med en förnyelse av mig. Jag längtar (som jag säkert sagt nyss) till att shoppa fina kläder på vintage- och second hand-affärer. Jag älskar ju det gamla klassiska! De ränderna kommer nog aldrig gå ur mig. Så det ska jag börja att leta efter. Det finns ju inte lika många bra second hand-butiker här omkring MEN det finns massor av butiker på internet! Det är ju inte bara kul att fynda lite udda kläder utan också ecologiskt. Fler borde spara på naturens resurser och köpa begagnade ting som andra inte längre vill/kan ha av olika anledningar.
Jag vill få in mer färg i min klädstil, samt en aning vintage igen. Malin på Saltkråkan och Elsa Billgren är stora förebilder. Elsa har färgen och lerkfullheten som jag älskar och Malin är mamma-chic, hehe! Röda naglar och gröna plagg känns helt rätt. Och även klänningar. Jag längtar så otroligt mycket efter att få gå kring ute barfota i klänning och känna gräset under fötterna.
Jag har alltid varit förtjust i skira underklänningar, nattlinnen och kjolar från 20-30-40-talet som passar så bra som vanliga klänningar på sommaren. Det kommer jag inte ändra på, utan fortsätta leta efter. Det brukar inte vara så svårt att hitta, speciellt inte från webbutiker ifrån USA.
Jag har hittat lite saker jag både har (och håller på att) införskaffat till min nya garderob. (Det ska bli så skönt att slänga/skänka bort/sälja/göra mig av med alla mina mammakläder!!!) Här ser ni ett litet collage på vad jag kommer ha på mig
Det kommer bli så kul att "bygga upp" sig själv igen!
Nu eller aldrig och för resten av mitt liv.
Är det något jag ska göra för mig själv så är det att ge mig själv gåvan av kunna sluta vara min egen obarhärtiga domare. Sluta döma mig själv så hårt. Jag vill börja tro på mig själv. Vara snäll mot mig själv.
Den fysiska person som så länge dömt mig, som satt de djupa spåren av otrillräcklighet inom mig, kan jag hålla mig långt borta ifrån geografiskt. Men den fiktiva person (som är en avbild av den fysiska) befinner sig nära mig oavsett vart jag befinner mig på vår planet. Nära om jag så vore på månen. Det är detta jag ska bli fri ifrån. Det kommer bli min 30 års present till mig själv.
Jag vill sluta döma mig själv så hårt. Jag vill befria mig själv och inte ha saker, människor och situationer som jag undviker för att inte må dåligt. Nu är det dags. Hoppas att den jag ska träffa nästa vecka "ser mig" och förstår. Jag hoppas att denne kan få ur och fram det som jag bär på. Och jag hoppas att denne tror på mig. För jag är verkligen less på att bli misstrodd och undanskuffad. Detta är verkligt och allvarligt för mig.
Jag vill ta mig ut till andra sidan. Få detta att försvinna en gång för alla. Resten av mitt liv väntar på mig.
En smärtsam insikt.
Gränsen innebar att jag även skulle finna en ny strömbrytare till ett nytt ljus. I det nya ljuset såg allt annorlunda ut. Nu ser jag hur det är och hur det alltid varit. Vad jag länge blundat för, hoppats på och inbillat mig själv kommer aldrig ske. Och det är en stor sorg. Just nu sörjer jag något jag aldrig haft men i hela mitt liv längtat efter. Denna sorg påverkar även den sorg jag redan bär på vad det gäller min mamma. Det ena flätas in i det andra.
Det är samma visa varje gång. Jag står alltid kvar och funderar på hur jag hamnade här? Jag tvivlar på mig själv, samtidigt som jag känner (vet) att detta inte är fel. Men att tvivla på sig själv gör att jag faller in i en osäkerhet som snuddar på gränsen till galenskap.
- Håller jag på att förlora vettet...? Ser ingen annan vad som händer?!
Dansen med svåra steg måste ta slut. Karusellen måste stanna. Och ridån måste falla. Jag kan inte hålla ihop den här fåniga fasaden längre. Jag vill inte vara med och spela detta skådespel där allt alltid är mitt fel, oavsett vad jag gör och inte gör. Jag kan inte bara ta och ta och ta; gapa och svälja. Ibland blir det fullt och man måste spy. När jag gör det får du mig att skämmas. Trotts att det är du som tvångsmatar mig.
- Nu ger jag upp. Nu ska jag bli fri.
Likgiltig och nollställd.
Men det lustiga är att även om jag är bra på att vara objektiv när det gäller andra, så saknar jag den förmågan när det rör mig själv. Inte alltid. Och inte med alla. Men somliga människor begriper jag mig bara inte på. Det går inte. Det blir bara kortslutning, grubblerier och obehagliga känslor. Vissa människor går det bara inte att vinna med. De utsöndrar negativitet och sprider det kring sig - ofta utan att veta om det själva. Eller så vet de, men tränger undan det.
Jag funderar ofta på vad dessa negativa människor har för motiv till att få andra att må dåligt. Det jag kommit fram till är för att de själva inte mår bra. Antingen lever de i olyckliga omständigheter oförmögna att förändra vad som råder, av ett eller annat skäl. Eller så upplever de ett missnöje i sig själva som de inte mår bra av som kanske orsakar osäkerhet eller självförakt. Summan av kardemumman är att människor som drar ner andra på ett eller annat sätt mår piss inombords.
För alla har ett motiv till sina handlingar, inget är planlöst - INGET. Även om personen i fråga inte vet om det själv, varför hon/han agerar som denne gör, så finns där en orsak bakom. Var så säker.
Typen av person som jag beskriver brukar jag kalla för energi-dammsugare. De boktavligen suger energin och positiviteten ur andra. Energi-dammsugarna är jag känslig för och de verkar dras till mig, av för mig okänd anledning. Jag avskyr dessa som pesten. Personer som medför negativitet undviker jag så gott det går. För jag orkar inte med dramatiken och tömmingen av livsenergi som de medför. Så jag klipper alla band när det går upp för mig att jag har med en sån person att göra. För jag har insett att det inte lönar sig att ha dem kvar. Som sagt; you just can't win against some people.
Det jobbiga är när man stöter på en individ man inte bara kan klippa med. Av olika skäl. Det bara går inte. Vad gör man när man inte vill veta av någon (för de får en att må dåligt) men om man klipper så uppstår det minst lika mycket ågren som om man hade kvar dem? Förstår ni?
Det enda jag kommit fram till som jag kan försöka göra är att inte längre bry mig. Att bara stänga av och skratta inombords istället för att bli sårad, ledsen, arg och upprörd. Det enda problemet med detta är....
Hur gör man för att sluta bry sig? För att bli likgiltig och nollställd inför någon?
Upp ur rabarberkräm.
I natt drömde jag massor. Jag minns knappt en bråkdel av allt ihop men vid nåt tillfälle var jag iväg och fiskade med Per Morberg och en annan gårhårig man vid en fors. Vi skulle fånga fisk i korgar av kraftig ståltråd som Per sedan skulle tillaga.
Väl uppe på benen och vid skötbordet med Max för att byta nattens förbrukade blöja möts jag av huvudvärken som förföljt mig den senaste tiden. Den lämnar mig inte i fred. Den petar mig med vassa instrument i tinningarna, pannan och nacken. Ord kan inte beskriva hur less jag är på att ha ont i huvudet. Ibland blir värken så stark att det känns som att jag blöder näsblod. Det luktar så. Men det gör jag inte.
Huvudvärken är en biprodukt av något jag går genom just nu. Det är inget farligt men jobbigt att bära på. Just nu i denna stund har jag ingen lust att gå in på exakt vad det är som gör att jag har denna huvudvärk. Men det beror på något och jag lovar att snart berätta allt ihop för er.
Jag låg för någon dag sen och funderade på hur det funkar med balans på ett filosofiskt sätt. Kanske till och med på ett spirituellt vis. Det beror på vem som ställer frågan och vem som funderar kring svaret. Om det nu finns något svar.
Mina tankar gick i banorna av om det alltid måste försvinna något för att skapa plats åt något nytt? Måste något försvinna eller måste någon dö, för att något/någon nytt/ny ska kunna få en plats på denna planet. Eller i våra liv?
Är det för att kunna uppskatta någon/något? Om man inte visste sorg så visste man inte heller vad riktig glädje var. Vad tror ni? Är allt en slump eller finns det någon form av ordning för hur människor dör och föds? Eller varför man mister och vinner olika ting i livet. Finns det en ordning eller är det ren slump?
Inte på topp.
För att toppa tröttheten så har jag en pansarhjälm av huvudvärk idag. Huvudet känns som det sitter i ett skruvstäd och att någon borrar mig i huvudet med en slagborr eller blixt i både högra och vänsta tinngen, samt i pannan på högra sidan. Stundvis mår jag illa dessutom, pga att jag har ont. Jag behöver sova, men det får vänta tills Tobias kommer hem från jobbet i eftermiddag.
Just nu sover Max middag och jag andas ut i soffan. Hoppas han sover ända till lunch, det behöver jag idag. Vi hörs lite senare. Förhoppningsvis mår jag bättre då.
Köldallergi och förberedelser inför vintern.
Vi behöver köpa raggsockor till Tobias och mig, Max har ett par sen förra vintern som han fortfarande kan ha. Det drar ju en del från springorna mellan golvplankorna hemma hos oss. Inte över allt, men lite här och var och när det är riktigt kallt så sprider det sig. Då är det mysigt att ha racksockor på sig även inne, eller/och ha mysiga tofflor på sig. Både Tobias och mina tofflor har gjort sina sista vintrar. Hans har knappt någon sula kvar och mina är så instängda att mina fötter luktar gamla disktrasor efter de befunnit sig där inuti. Jag skulle vilja ha Ulle tofflor. De ser varma och sköna ut och ett stort plus är att ull andas, så man svettas inte om fötterna i dem. Bra va?
Så därför är det viktigt för mig att inte bli kall. Jag bär ofta två par strumpor och ALLTID vantar utomhus så fort det börjar bli kyligare. Jag är nog en av de första som sätter på mig vantar på hösten. Så jag har som höst/vintertradtion att köpa (eller alternativt sticka egna) nya vantar varje år. Jag måste ju ha vantar jämt för att inte få ont, så då vill jag gärna ha några olika modeller att variera mig med. Detta året är jag lite sugen på att skaffa ett par sånna här vantar.
Motivation -17.
När jag insåg detta och förhoppningen sprack så försvann även min motivation till mina två andra distanskurser. Just nu känner jag mig vilse och mållös. Utan mål. Utan riktning. Jag har så svårt att anstränga mig när jag inte vet vad det är jag jobbar mot.
Jag har kikat lite på socionom programmet, det finns både i Gävle och Sundsvall. Men programmet kräver Matte B, som jag saknar. Och utbildningn är 4 år. Uhhh... 4 år till av studier. Blä, det känns inte lockande. Jag vill helst jobba!!! Men inte med vad som helst. Jag vill jobba med något jag trivs med och känner har en mening. Men vad är det? Jag har själv ingen aning...
Detta vakum gör mig deppig och håglös. Jag måste hitta en ny väg, på nåt vis. Och snubbla över lite ny energi och motivering till att slutföra mina två andra kurser. Nån som har lite extra "go" till övers?
