Det är så mycket som många inte vet. Vissa saker vet ingen alls, förutom jag själv om. Jag kan nog ses som den mest öppna person som finns. En tjej som allt som ofta är glad och utåt, som kan prata för sig men med ett humör som kan triggas av orättvisor och respektlöshet. Och allt det där stämmer. Delvis. Sen finns det resten. Som så väldigt få får se. Det finns sidor jag skäms över och inte visar för någon.

Alla har vi sådana sidor som jag skriver om, de vi är mindre nöjda med. Och så kommer det ju alltid vara för oss alla. Men mina har mig i ett hårt grepp, sen väldigt länge. De märks inte för jag är duktig på att dölja dem. Något man skäms över talar man ju inte gärna om med någon. För blottar man det man skäms över, så ser ju andra det man inte vill visa. Det är bättre att lägga på ett leende och tänka: fake it, till you make it. Men det löser ju inget när man bara slopar det under mattan.

Är det något jag ska göra för mig själv så är det att ge mig själv gåvan av kunna sluta vara min egen obarhärtiga domare. Sluta döma mig själv så hårt. Jag vill börja tro på mig själv. Vara snäll mot mig själv.
Den fysiska person som så länge dömt mig, som satt de djupa spåren av otrillräcklighet inom mig, kan jag hålla mig långt borta ifrån geografiskt. Men den fiktiva person (som är en avbild av den fysiska) befinner sig nära mig oavsett vart jag befinner mig på vår planet. Nära om jag så vore på månen. Det är detta jag ska bli fri ifrån. Det kommer bli min 30 års present till mig själv.

Förhoppningsvis börjar resan på tisdag. Jag har suttit och tänkt mycket på vad jag gör och vad jag känner. Jag har försökt gräva fram känslor som jag begravt för att inte gå och tänka på dem. Det finns mycket begravt. Många saker jag ogärna säger högt, för då spricker rösten och tårarna letar sig fram. Något är fel. Man ska inte känna så. Man ska inte bära kring på arkiv av saker som hänt som befinner sig nedgrävda för att det gör för ont att jag "uppackade".

Jag vill sluta döma mig själv så hårt. Jag vill befria mig själv och inte ha saker, människor och situationer som jag undviker för att inte må dåligt. Nu är det dags. Hoppas att den jag ska träffa nästa vecka "ser mig" och förstår. Jag hoppas att denne kan få ur och fram det som jag bär på. Och jag hoppas att denne tror på mig. För jag är verkligen less på att bli misstrodd och undanskuffad. Detta är verkligt och allvarligt för mig.

Jag vill ta mig ut till andra sidan. Få detta att försvinna en gång för alla. Resten av mitt liv väntar på mig.