Våra sovrum.
Detta är en bild från hur det stora (vårt) sovrummet såg ut i bostadsannonsen. Det var inte så ljust och fint som det ser ut här på kortet, ska påpekas.
Det såg mer ut så här, i ljushet och färger. Det är sett från Max rum som angränsar till vårt rum - mycket lämpligt! Sen när han blir äldre så kan lillasyskonet ta över rummet och när denne också är för stor för att bo ihop med mamma och pappa ska det bli en "walk in closet".
Så här "fint" var Max rum när vi var här på visning. Men det fanns potential! Det lilla rummet hade från början två dörrar; den ni ser som angränsar till vårt sovrum och en dörr bakom fotografen som tar detta kort. Den dörröppning som finns bakom fotografen stängde vi igen. Vi ansåg att det inte behövdes två dörrar till ett barnrum och i framtiden garderob.
Det fanns ingen isolering i Max rum alls. Därför behövde vi slita bort alla gamla lager tapet (och annat bös som fanns i väggarna) ner till timmer stommen. Det är vad Tobbe pysslar med på bilden här ovan. I detta skedet så såg inte rummet mycket ut för världen...
Vårt sovrum var delvis isolerat redan när vi flyttade in, så vi förstärkte bara den ena väggen (med fönster) med extra isolering. Det såg aldrig riktigt ut som ett bombnedslag, så det finns inga sådana "roliga" kort att visa. Den gamla blommiga tapeten satt ganska bra på väggen, så vi valde att bara tapetsera över med en ny fin tapet som föll oss i smaken. Det är lite lågt i tak, så för att lura ögat valde vi en lodrätt randig tapet som ger ett intryck av att taket höjs.
Så här blev det! Vi har utgått från överkastet, faktiskt. Vi valde färgerna vitt, grått och lila. Lila skulle bli accentfärg, så vi valde ut saker i olika lila nyanser som fick dominera.
Lampa som vi fyndat, även den hade både ränder och en lila nyans.
Max rum, det första man ser från dörröppningen. Visst är de små fåtöljerna söta? Jag fyndade dem på en antikmässa tillsammans med min svägerska i höstas.
Det finns även plats i framtiden åt lillasyskonets säng i ena ändan av rummet.
Ja, nu har ni fått se vad vi pysslat med under hösten. Vi är väldigt nöjda själva och trivs bra i våra sovrum. Renoveringsprojekten som pågår just nu är hallen utanför vårt sovrum som leder ner till nedervåningen, till de andra rummen här uppe på övervåningen och även till vår framtida balkong.
Tanken är att vi ska fortsätta här uppe sen med ännu ett storarum/vardagsrum och ett mindre sovrum som Max kanske ska flytta in i om några år. Och (det jag längtar mest efter nu) ett stort badrum. Men mer om detta längre fram. En sak i taget, som Alfons pappa brukar säga.
Ljuset har återvänt.
Det är synd att jag inte riktigt lyckas fånga på kort hur starkt och vackert solen strålar in genom vårt köksfönster idag. Det känns att våren är på gång. Moderjord och hennes vackra natur är i full färd med att gro där under det vita snötäcket som sakta smälter bort lite mer för varje dag som går.
Hoppas att det går fort nu, tills våren är här. Jag längtar så!
Kanske allt för väl?
Så blev det inte. Nej. Vi möts av en manlig läkare (bara detta gjorde mig lite förvirrad) som var jättetrevlig och ganska tystlåten. Denne ber oss att sätta oss ner och berätta ännu en gång vad det är vi vill, varför och om det inte finns någon chans att jag kan ändra mig i min åsikt. Jag känner hur en regäl trötthet, irritation och panik stiger inom mig. Jag måste alltså berätta för honom också varför jag inte vill eller vågar utsätta mig för en så kallad naturlig förlossning - trotts att jag redan berättat exakt dessa saker för både min barnmorska och specialbarnmorskan på Aurora och att läkaren har det väl beskrivet i min journal - mitt framför ögonen på honom.
Jag tror att läkaren ser på mig hur obekväm, nervösoch defensiv jag blir för han tillägger ganska snabbt
- Det är min skyldighet att informera dig om riskerna och fördelarna med en naturlig förlossning. Det blir som du vill, vi kan inte tvinga dig. Men jag måste göra dig införstådd i vad ett planerat snitt innebär.
Jag förstår att detta är hans arbetsuppgift. Men han är tredje individen i samma led som säger och frågor mig samma sak. Jag är informerad och jag är införstådd. Jag fattar - check! Det gjorde jag redan första gången jag var hos min barnmorska på MVC som berättade hur det låg till. Jag förståd ännu lite till när barnmorskan på Aurora förklarade ännu en gång för mig. Det kändes som att jag inte behövde bli undervisad ännu en gång av honom. Men ok, fine.... Han gör bara sitt jobb. Jag förstår.
Tobias och jag får berätta allt ännu en gång. Jag får berätta igen att jag är rädd och
- ...nej, det finns inget ni kan göra. Och jag vet inte varför jag är rädd. Jag är bara rädd och när jag tänker tanken på att föda naturligt så känner jag en känsla av panik bubbla upp inom mig.
Jag hatar att visa mig svag. Jag hatar att vara the under dog som "ber om någon annans nåd". Det ger mig en stark olustig känsla. Den känslan är bekant sen jag vuxit upp. Detta är något som rotar sig långt tillbaka. Vilket jag beskriver för honom. De kan inte bota min rädsla på 4 veckor. Så nej, det finns inget de kan göra. Jag försökte sist och tyvärr blev jag både bemött på ett icke-önskvärt sätt och det blev pannkaka av alltihop. Det funkade inte. Det behöver inte bli så igen, men jag vågar inte ta chansen att det kan bli samma visa igen.
Så efter ca 20 minuter av att han försöker övertala mig till att inte välja ett planerat snitt (trotts att han påstår att han inte försöker omvända mig - säger han) så får jag äntligen genom att det ska bli just ett planerat kejsar snitt. Det blir som jag vill. Jag har lyckats. Nästa vecka ska vi få komma tillbaka och träffa teamet som skall förlösa lillasyskonet. De ska ta alla nödvändiga prover som behövs inför ett planerat snitt.
Men samtidigt som jag lyckats, så känner jag en skam och ett misslyckande... Det finns en sådan stark underton att kejsar snitt inte är det bästa för mitt barn. Det bästa är att föda vaginalt. Det är det absolut bästa. Och jag väljer då något som inte gynnar mitt barn. Det vill de att man ska vara underförstådd med. De säger det inte rakt ut, det kan de ju inte, men undertonen hörs loud and clear.
Varför finns det så mycket skam kring att vara mamma och vad vi mammor ska/bör göra och inte göra? Och minsta lilla grej så ska det förstoras och hackas på. Vågar man inte föda vaginalt för man är livrädd, ja då vill man inte sitt barn det absolut bästa. Fungerar inte amningen, då är det vårt egna fel och föder man upp sitt barn på ersättning så blir barnet osympatiskt och känslokall som vuxen individ. Bär vi våra barn felvända i bärsele eller kör dem åt fel håll i vagen så växer de upp med en misstro till sin mamma och får relationsproblem senare i livet.
Man ska inte låta sig påverkas - jag vet. Och oftast skiter jag i allt detta och slår dövörat till. Men just i denna sitts känner jag mig så utsatt. För nu måste jag förlita mig på andra; jag kan ju inte operera ut mitt barn själv. Nu måste jag samarbeta och släppa in andra. Det gör mig sårbar.
Jag vill mina barn det absolut bästa! Ingen ska komma och tro nåt annat. Det är just därför jag väljer ett snitt. För jag är livrädd att det ska hända något som gör att allt går åt skogen. Vad det är vet jag inte och troligtvis hade inget hänt. Det hade ju säkert gått bra att föda naturligt. Men tänk OM. Då hade jag aldrig kunnat förlåta mig själv.
Jag vill väl. Kankse allt för väl. Om 32 dagar får jag äntligen hålla i mitt lilla mirakel. Jag längtar 33 dagar framåt, när detta är over and done. När jag är på andra sidan och aldrig mer behöver kriga för detta igen. När jag bara är och ler när jag ser vem det är som legat där inne så länge.
Bra smörj.
Jag måste tipsa er om en väldigt bra hudsalva som jag beställde hem för ett tag sen. Max har varit så torr nu i vinter. Jag smörjer in honom i barnolja efter han duschar och med någon vanlig hudkräm från apoteket, men det har inte hjälpt.
Så jag tänkte att jag skickar efter den här salvan när jag ändå beställer ny rengöringt till mig själv från samma märke, och ser om den gör någon skillnad. OM det gjorde?! Nu är han sitt gamla vanliga mjuka lena jag igen. Skönt!
Ett åringar (och bebisar) ska inte vara torra och skrovliga i huden som en gammal reptil - de ska vara så lena och mjuka att man vill käka upp dem! Här kan ni läsa mer om salvan och även köpa hem en burk.
Sista versen.
Även om solens strålar piggar till, så kan det inte väcka mig från min dvala. Det spelar ingen roll vad jag gör just nu, har jag insett. Jag kommer inte ur denna zombikoma som jag hamnat i. Det känns som att jag går omkring med bomull i huvudet och en sån där nätaktig begravningsslöja för ögonen -allt är lite suddigt och dimmigt.
Förkylningen är en gnutta bättre idag men typiskt nog åt jag något igår som gjorde mig väldigt dålig i natt. Hade väldigt ont i magen och fick gå upp på toa ännu fler gånger än vanligt. Så idag är jag om ännu tröttare av just den anledningen. Ska försöka ta igen det i natt, om det går.
Innan jag blev förälder visste jag inte att man kunde bli så här trött. Det är inget fel på mitt järnvärde, vilket man skulle kunna tro iom att jag är höggravid, jag har snarare oförskämt bra värde. Min kropp är helt enkelt slut. Betterierna behöver laddas. Bara svårt att få till det i nuläget.
Så på måndag får vi troligtvis ett datum och klockslag för när bebisen kommer att komma. Spännande! Och samtidigt helt overkligt. Visst, jag är stor som en elefant just nu och längtar vansinnigt efter att få slippa vara så här mer. Men ändå kan jag inte riktigt greppa faktumet att jag snart, mycket snart, kommer vara mamma till ännu en liten individ. Undrar vem det är?!! Vi är så nyfikna nu.
Det är en del saker som måste fixas innan lillasyskonet kommer. På måndag ska vi gå till Länsförsäkringar och ansöka om ett babyskydd (bilbarnstol) till bilen. Vi har alla våra försäkringar där så då får man hyra den första stolen av dem helt gratis i ca 9 månader - lämpligt!
Sen måste jag införskaffa lite saker från apoteket som kan vara bra att ha hemma till nykomlingen och fixa nya nappar till antikolik nappflaskor och köpa hem ersättning (ifall det skulle krisa!) och se så att bröstpumpen fungerar som den ska ännu.
En väska till BB ska packas med saker som ska med. Måste kika på kläder som den ska ha på sig den första tiden och packa ner den virkade filten som jag gjort. Jag undrar hur länge jag blir kvar på BB innan vi åker hem? Kommer vara så ovant att vara ifrån Max och Tobias. Men det kommer gå fint. Jag vill verkligen få igång amningen på rätt sätt denna gången så jag ska försöka vara kvar så länge som möjligt. Vi får se hur länge jag står ut denna gången. Sist orkade vi bara 2 dygn då dem vi delade rum med drev oss till vansinne.
Det går framåt. Snart blir det något helt nytt, för oss allihop. Hoppas hoppas hoppas att det inte innebär kolik en gång till.
Fettisdag!
Hoppas ni får en smarrig fettisdag och pannkaksdag allihop!
Vid allt som är heligt. Snart...!
Nu är min maskin betald och helt och hållet min. Jag beställde den som en julklapp åt mig själv i julas. Och denna crosstriner kommer vara ett av mina främsta verktyg för att förnya mig själv. Jag har provat den några gånger och den känns riktigt bra! Just nu orkar inte min kropp med att använda den dagligen, men snart så! Då j*vlar i min låda ska det bli träning igen.
Det saknar jag olidligt mycket just nu; att kunna träna. Eller att kunna röra på mig över huvudtaget. Det är tyngre än tyngst just nu och gör ont. Mycket mer ont än förra graviditeten. Fogvärken strålar från svanken upp och från ljumskarna ner. Ibland går det knappt att gå. Om jag suttit still en längre stund i soffan och ska upp igen så blixrar det av smärta och knakar fram i bäcknet. Eller om jag ska upp ur sängen mitt i natten och gå på toa, då kan jag knappt ta mig framåt. Så här var det inte sist. Inte samma skala av värk, visst att jag hade ont stundvis, men inte alls som nu.
Igår när vi skulle gå lägga oss kände jag en klaustrofobisk känsla av att inte få plats i mig själv. Jag kan ju knappt röra mig. Strandad val är en passande benämning just nu. Ja, jag vet, man ska gå upp i vikt när man väntar barn - det är inget jag moverkar heller. Men behöver inte för den delen trivas med det.
Där låg jag i sängen, igår, kunde inte hitta ett bra sätt att ligga på där jag både låg bekvämt och fick luft samtidigt. Just där och då hade jag kunnat betala dyra pengar för att få vara ensam i min egen kropp, kunna ligga på mage och känna att syretillförseln fungerade oavsett vilken sovställning jag intog.
Jag blev nästen gråtfärdig av trött uppgivenhet. Och att jag är kalasförkyld gör ju inte saken bättre. Jag låg och räknade hur lång tid det är kvar och kom fram till att det "bara" är 44 dagar kvar. Knappt en månad. Nu är det slutspurt. Men även den tyngsta biten kvar. Jag behövde en strategi för att orka vara less och anfådd i 44 dagar till. Orörligheten och den kroppsliga tröttheten gör att jag blir deprimerad. För att inte tala om att jag inte känner igen vem som tittar tillbaka på mig när jag ser i spegeln.
Jag kom på att jag ska fantisera mig bort när det känns som tyngst. Jag ska låtsas som att jag inte är i mig själv, jag är inte stor och tung, jag väger inte 22 kg mer än vanligt, jag kan springa runt, jag kan gå på promenader utan att få ont, det är inte vinter med massor av snö, det ÄR vår med vitsippor och knoppar på buskar och träd. Det är SNART sommar med grönt gräs, blommor, sol, värme och en känsla i bröstet av lätthet och optimism. Jag befinner mig i trädgården med mina barn och man, vi rår om våra växer, jag målar om punschverandan och inreder med vita spetsgardiner och kuddar i överflöd.
Jag ÄR inom en väldigt kort tid rörlig igen!! Och snart snart snart är jag mitt gamla vanliga jag. Med en bonus; jag är mamma till två fantastiska barn. Snart.
Smarriga maränger.
Jag lyckas ALDRIG med maränger, tills nu. Så då måste jag dela med mig till er av receptet. Kanske finns det någon annan som läser som inte heller lyckas med maränger. Det finns hopp, i detta recept. Håll till godo!
Obs! Dessa maränger blir lite lite kladdiga i mitten - precis som jag vill ha dem!
5 äggvitor
2 dl strösocker
4 dl florsocker
Du behöver en kastrull och skål som passar varandra till vattenbad.
Sätt ugnen på 125°C.
Blanda äggvitor och strösocker i en skål. Sikta sedan i florsockret och rör om ordentligt med elvisp.
Sätt igång kastrullen med vatten till vattenbadet. När vattnet kokar sätter du i skålen med smeten i kastrullen och vispar smeten med elvisp i fem minuter. Se till att skålen passar i kastrullen, så att inte ångan sipprar upp.
Vispa upp smeten tills den är pösigt, det tar ca fem minuter och mycket av "fluffet" kommer i slutet på dessa fem minuter, så ge inte upp! Jag ställde min äggklocka på fem minuter så jag slapp hålla koll på tiden.
När massan pösat till sig, ta från vattenbadet och fortsätt att vispa tills smeten är helt fast. Kan du vända skålen upp och ner utan att smeten rinner ut så är den färdig.
Tag en sprits och fyll med marängsmet. Lägg ut bakplåtspapper på en plåt och spritsa sedan ut maränger i valfri form. Grädda sedan marängerna i mitten av ugnen i ca 30-40 minuter. När marängerna inte känns kladdiga på undersidan är de klara.
Alla hjärtans dag och drömmar.
Min mamma var jättehuslig. En riktig "bull-mamma". Det har jag för avsikt att också bli. Jag tycker det är vansinnigt roligt att både laga mat och baka. Men om jag får säga det själv så är jag bättre på matlagning än bakning. Men övning ger färdighet, eller hur?
Det var Alla Hjärtans Dag förra tisdagen och då bakade jag drömmar. Det är en av Tobias favoritkakor. Min mamma bakade ofta dessa när jag var liten. Så för att slå två flugor i en smäll; göra min man glad och uppleva lite nostalgi, blev det givetvis dröm-bakning. Det blev väldigt lyckat! Super enkla och goda kakor. Både Tobias och Max åt med god aptit!
Receptet jag använde var detta
(dock använde jag olivolja, i brist på annat):
100 g smör
3 dl strösocker
2 msk vaniljsocker
1 dl matolja av neutral smak
1 tsk hjorthornssalt
4,5 dl vetemjöl
Arbeta ihop allt till en smidig deg med hjälp av elvisp eller matberedare.
Rulla degen till små bollar och placera ut dem på en plåt med bakplåtspapper.
Grädda i ugnen i 150 grader i ca 15 minuter tills kakorna börjar få lite färg i kanterna.
Monday monday.
Max, 15 månader
Iom att vi turas om att vara underhållning och sjuklingar så får jag lite mer egen tid på dagen. Det är guld värt! Jag älskar att vara med mitt barn, men att vara höggravid och förkyld gör verkligen att jag går på tomgång. Som tur är har jag ju en fantastisk man som jag älskar dyrbart, som hjälper mig och avlastar allt han kan. Jag har det bra. Nästan för bra, hehe!
Tobias, mannen som jag älskar
Lite egen tid gör att jag hinner blogga. Jag älskar att skriva, ta kort och visa er saker från min vardag här i bloggen. Men Max kommer före, vilket gör att min blogg blir lidande - som ni nog märkt. Men nu ska jag försöka ta tag i bloggandet. Idag har jag tänkt lägga upp lite inläggning om bakning. Håll till godo!
Reinvent myself.
Picknick i det gröna
På tal om mig själv så har jag ju länge känt att jag tappat bort mig själv. Eller kanske glömt vem jag är. Och vad jag vill. Eller så är det dags att göra en ny version av mig själv? Lagom lämpligt sista året jag är 20-nånting år, för i höst fyller denna pinglan 30 år.
Jag ser faktiskt fram emot att bli 30, inte alls nojig. Känns som ett häftigt äventyr och lite som att nu börjar livet - på riktigt. Det ska firas! Och firandet ska börjas med en förnyelse av mig. Jag längtar (som jag säkert sagt nyss) till att shoppa fina kläder på vintage- och second hand-affärer. Jag älskar ju det gamla klassiska! De ränderna kommer nog aldrig gå ur mig. Så det ska jag börja att leta efter. Det finns ju inte lika många bra second hand-butiker här omkring MEN det finns massor av butiker på internet! Det är ju inte bara kul att fynda lite udda kläder utan också ecologiskt. Fler borde spara på naturens resurser och köpa begagnade ting som andra inte längre vill/kan ha av olika anledningar.
Jag vill få in mer färg i min klädstil, samt en aning vintage igen. Malin på Saltkråkan och Elsa Billgren är stora förebilder. Elsa har färgen och lerkfullheten som jag älskar och Malin är mamma-chic, hehe! Röda naglar och gröna plagg känns helt rätt. Och även klänningar. Jag längtar så otroligt mycket efter att få gå kring ute barfota i klänning och känna gräset under fötterna.
Jag har alltid varit förtjust i skira underklänningar, nattlinnen och kjolar från 20-30-40-talet som passar så bra som vanliga klänningar på sommaren. Det kommer jag inte ändra på, utan fortsätta leta efter. Det brukar inte vara så svårt att hitta, speciellt inte från webbutiker ifrån USA.
Jag har hittat lite saker jag både har (och håller på att) införskaffat till min nya garderob. (Det ska bli så skönt att slänga/skänka bort/sälja/göra mig av med alla mina mammakläder!!!) Här ser ni ett litet collage på vad jag kommer ha på mig
Det kommer bli så kul att "bygga upp" sig själv igen!
Den ljuvliga månaden Februari.
Jag vet, det är ingen idé att kämpa emot, för mörkret, kylan och snön kommer varje år. Lika så månaden februari. Men ni ska veta att jag alltid går in i mörkret med gott mod och ljust sinne.
- Det kommer bli så mysigt när det blir mörkt. Och kallt. Man får elda i kakelugnar, tända ljus, ha på sig raggsockar och halsdukar. Det kommer bli så bra! Så mysigt! Inte alls så tråkigt, kallt och mörkt som förra året.
Allt detta intalar jag mig, varje år. Letar efter det positiva. Men alltid vid den här tiden så tappar jag det och känner nu får det vara nog med vinter. Då är allt intalat mys som bortfluget och kvar finns bara grått. Allt tappar sin färg. Jag letar konstant efter färg just nu. Köper hem fina blommor och färgglad frukt. Kanske är det pga detta som jag trivs bäst i att bo i vita och ljusa rum? Jag har ett stort behov av ljus som på vintern inte riktigt blir uppfyllt.
Jag borde kanske resa bort nästa år vid den här tiden. Skippa det tråkiga, gråa och kalla? Vi kanske borde spara ihop till en längre resa till Malaysia eller liknande. Vara borta i 3-4 veckor och bara ägna oss åt varandra. Åh, vad den tanken lockar. Undrar hur det fungerar i verkligheten med två små barn på långsemester i Asien? Det kanske inte är så krångligt som man kan tro?
Vackra rosor från finaste mannen på Alla Hjärtans Dag
Våren och sommaren är i varje fall väldigt välkomna hit, snarast! Tur man har ett litet energiknippe och vackraste färgklicken i världen som skiner upp tillvaron när det känns tungt, grått och trisst.
Max med sin snuttekanin; 1 år och 3 månader
Sånt som kallas livet.
Det var ett tag sen jag skrev nu, men mentalt sett skriver jag i min blogg varje dag. Jag önskar det fanns ork och tid till att skriva och berätta och visa bilder för er. Men just nu kommer så mycket annat före.
Idag är det 59 dagar kvar till beräknad förlossning. Det låter inte mycket när man läser. En femma och en nia. Fast 59 dagar låter som en evighet för mig som känner mig tung, klumpig och har fått en härlig dos av foglossning. Det knakar fram när jag ska sätta mig på ett nytt sätt i soffan eller vända mig i sängen. Knakningarna är lite som när man knäcker fingrarna. Otrevligt. Minst sagt. Och ont gör det - för att förtydliga för er som inte vet.
Max är inne i någon fas just nu. Han blir 15 månader nu den 22 feb. Han håller på att få kindtänder och inget är riktigt bra, minst jag. Pappa är allt just nu. Jättegulligt och roligt att han avgudar sin pappa - med all rätt, för det gör jag med. Men inte lika kul när pappa inte kan vara med honom jämt och jag inte kan, eller får för Max, trösta honom när han blir ledsen och arg för att pappa försvinner för att göra något.
Och för att vara ärlig känns det lite ovant och snopet att inte längre vara rolig eller någon Max längtar efter att få vara med. Men jag missgynnar absolut inte att Max och Tobias har en sån fin kontakt. Jag tycker bara jag kunde fått vara med jag också. Men, oh well... Det kommer väl tillbaka.
Det längtas till mycket just nu. Efter den nya bebisen, våren, att snön och kylan ska försvinna (det var -29 grader här i helgen) efter att kunna vara mer rörlig och pigg, att kunna träna igen och att få bara kunna vara mitt gamla vanliga jag med min man och barn. Jag vill kunna leka som vanligt med Max igen. Mycket att längta efter som sagt. Inte det lättaste att vara i nuet just nu. Fast jag försöker, men det är svårt.
Tröttheten är konstant just nu. Känns att kroppen är sliten efter att den nyss var stor och skapade liv. Som tur är så är det ju inte allt för lång tid kvar. Har jag tur så får jag ett planerat kejsarsnitt som jag önskat. Då går jag inte över tiden som sist med två veckor. Med ett planerat snitt så kommer bebisen ut 7-10 dagar innan BF. Då är det ännu kortare tid kvar. Just nu är jag i vecka 32 och senast vecka 36 ska jag få veta hur det blir.
Nu kallar livet på mig. Massor att göra här hemma som vanligt; sånt som kallas livet.
