Kanske allt för väl?
Idag var vi och träffade en specialistläkare på BB för att prata om förlossningsplaner. Men det tycker inte jag att mötet gick ut på. Jag hade förväntat mig att vi skulle få ett besked om vi skulle få beviljat om ett planerat snitt eller ej. Och sedan gå igenom vad som komma skall, hur snittet eller den vagninala förlossningen ska gå till. Ingen kan ju veta EXAKT hur det blir eller kommer att gå. Men typ planera en "grov skiss" över vad man jobbar mot.
Så blev det inte. Nej. Vi möts av en manlig läkare (bara detta gjorde mig lite förvirrad) som var jättetrevlig och ganska tystlåten. Denne ber oss att sätta oss ner och berätta ännu en gång vad det är vi vill, varför och om det inte finns någon chans att jag kan ändra mig i min åsikt. Jag känner hur en regäl trötthet, irritation och panik stiger inom mig. Jag måste alltså berätta för honom också varför jag inte vill eller vågar utsätta mig för en så kallad naturlig förlossning - trotts att jag redan berättat exakt dessa saker för både min barnmorska och specialbarnmorskan på Aurora och att läkaren har det väl beskrivet i min journal - mitt framför ögonen på honom.
Jag tror att läkaren ser på mig hur obekväm, nervösoch defensiv jag blir för han tillägger ganska snabbt
- Det är min skyldighet att informera dig om riskerna och fördelarna med en naturlig förlossning. Det blir som du vill, vi kan inte tvinga dig. Men jag måste göra dig införstådd i vad ett planerat snitt innebär.
Jag förstår att detta är hans arbetsuppgift. Men han är tredje individen i samma led som säger och frågor mig samma sak. Jag är informerad och jag är införstådd. Jag fattar - check! Det gjorde jag redan första gången jag var hos min barnmorska på MVC som berättade hur det låg till. Jag förståd ännu lite till när barnmorskan på Aurora förklarade ännu en gång för mig. Det kändes som att jag inte behövde bli undervisad ännu en gång av honom. Men ok, fine.... Han gör bara sitt jobb. Jag förstår.
Tobias och jag får berätta allt ännu en gång. Jag får berätta igen att jag är rädd och
- ...nej, det finns inget ni kan göra. Och jag vet inte varför jag är rädd. Jag är bara rädd och när jag tänker tanken på att föda naturligt så känner jag en känsla av panik bubbla upp inom mig.
Jag hatar att visa mig svag. Jag hatar att vara the under dog som "ber om någon annans nåd". Det ger mig en stark olustig känsla. Den känslan är bekant sen jag vuxit upp. Detta är något som rotar sig långt tillbaka. Vilket jag beskriver för honom. De kan inte bota min rädsla på 4 veckor. Så nej, det finns inget de kan göra. Jag försökte sist och tyvärr blev jag både bemött på ett icke-önskvärt sätt och det blev pannkaka av alltihop. Det funkade inte. Det behöver inte bli så igen, men jag vågar inte ta chansen att det kan bli samma visa igen.
Så efter ca 20 minuter av att han försöker övertala mig till att inte välja ett planerat snitt (trotts att han påstår att han inte försöker omvända mig - säger han) så får jag äntligen genom att det ska bli just ett planerat kejsar snitt. Det blir som jag vill. Jag har lyckats. Nästa vecka ska vi få komma tillbaka och träffa teamet som skall förlösa lillasyskonet. De ska ta alla nödvändiga prover som behövs inför ett planerat snitt.
Så blev det inte. Nej. Vi möts av en manlig läkare (bara detta gjorde mig lite förvirrad) som var jättetrevlig och ganska tystlåten. Denne ber oss att sätta oss ner och berätta ännu en gång vad det är vi vill, varför och om det inte finns någon chans att jag kan ändra mig i min åsikt. Jag känner hur en regäl trötthet, irritation och panik stiger inom mig. Jag måste alltså berätta för honom också varför jag inte vill eller vågar utsätta mig för en så kallad naturlig förlossning - trotts att jag redan berättat exakt dessa saker för både min barnmorska och specialbarnmorskan på Aurora och att läkaren har det väl beskrivet i min journal - mitt framför ögonen på honom.
Jag tror att läkaren ser på mig hur obekväm, nervösoch defensiv jag blir för han tillägger ganska snabbt
- Det är min skyldighet att informera dig om riskerna och fördelarna med en naturlig förlossning. Det blir som du vill, vi kan inte tvinga dig. Men jag måste göra dig införstådd i vad ett planerat snitt innebär.
Jag förstår att detta är hans arbetsuppgift. Men han är tredje individen i samma led som säger och frågor mig samma sak. Jag är informerad och jag är införstådd. Jag fattar - check! Det gjorde jag redan första gången jag var hos min barnmorska på MVC som berättade hur det låg till. Jag förståd ännu lite till när barnmorskan på Aurora förklarade ännu en gång för mig. Det kändes som att jag inte behövde bli undervisad ännu en gång av honom. Men ok, fine.... Han gör bara sitt jobb. Jag förstår.
Tobias och jag får berätta allt ännu en gång. Jag får berätta igen att jag är rädd och
- ...nej, det finns inget ni kan göra. Och jag vet inte varför jag är rädd. Jag är bara rädd och när jag tänker tanken på att föda naturligt så känner jag en känsla av panik bubbla upp inom mig.
Jag hatar att visa mig svag. Jag hatar att vara the under dog som "ber om någon annans nåd". Det ger mig en stark olustig känsla. Den känslan är bekant sen jag vuxit upp. Detta är något som rotar sig långt tillbaka. Vilket jag beskriver för honom. De kan inte bota min rädsla på 4 veckor. Så nej, det finns inget de kan göra. Jag försökte sist och tyvärr blev jag både bemött på ett icke-önskvärt sätt och det blev pannkaka av alltihop. Det funkade inte. Det behöver inte bli så igen, men jag vågar inte ta chansen att det kan bli samma visa igen.
Så efter ca 20 minuter av att han försöker övertala mig till att inte välja ett planerat snitt (trotts att han påstår att han inte försöker omvända mig - säger han) så får jag äntligen genom att det ska bli just ett planerat kejsar snitt. Det blir som jag vill. Jag har lyckats. Nästa vecka ska vi få komma tillbaka och träffa teamet som skall förlösa lillasyskonet. De ska ta alla nödvändiga prover som behövs inför ett planerat snitt.
Maximiliam 1 dygn gammal
Men samtidigt som jag lyckats, så känner jag en skam och ett misslyckande... Det finns en sådan stark underton att kejsar snitt inte är det bästa för mitt barn. Det bästa är att föda vaginalt. Det är det absolut bästa. Och jag väljer då något som inte gynnar mitt barn. Det vill de att man ska vara underförstådd med. De säger det inte rakt ut, det kan de ju inte, men undertonen hörs loud and clear.
Varför finns det så mycket skam kring att vara mamma och vad vi mammor ska/bör göra och inte göra? Och minsta lilla grej så ska det förstoras och hackas på. Vågar man inte föda vaginalt för man är livrädd, ja då vill man inte sitt barn det absolut bästa. Fungerar inte amningen, då är det vårt egna fel och föder man upp sitt barn på ersättning så blir barnet osympatiskt och känslokall som vuxen individ. Bär vi våra barn felvända i bärsele eller kör dem åt fel håll i vagen så växer de upp med en misstro till sin mamma och får relationsproblem senare i livet.
Man ska inte låta sig påverkas - jag vet. Och oftast skiter jag i allt detta och slår dövörat till. Men just i denna sitts känner jag mig så utsatt. För nu måste jag förlita mig på andra; jag kan ju inte operera ut mitt barn själv. Nu måste jag samarbeta och släppa in andra. Det gör mig sårbar.
Jag vill mina barn det absolut bästa! Ingen ska komma och tro nåt annat. Det är just därför jag väljer ett snitt. För jag är livrädd att det ska hända något som gör att allt går åt skogen. Vad det är vet jag inte och troligtvis hade inget hänt. Det hade ju säkert gått bra att föda naturligt. Men tänk OM. Då hade jag aldrig kunnat förlåta mig själv.
Jag vill väl. Kankse allt för väl. Om 32 dagar får jag äntligen hålla i mitt lilla mirakel. Jag längtar 33 dagar framåt, när detta är over and done. När jag är på andra sidan och aldrig mer behöver kriga för detta igen. När jag bara är och ler när jag ser vem det är som legat där inne så länge.
Kommentarer
Trackback
