Ibland längtar jag bort. Som nu i eftermiddag, då längtade jag mig långt bort från alla måsten. Jag satte mig ner på golvet och blundade. För ett ögonblick fanns bara jag och mina behov, i min fantasi.

Där och då behövde jag inte koncentrera mig på någon annan. Inte alls anpassa mig eller sätta mig själv i andra eller tredje rangordning. Vad skulle jag göra med min tid? Kanske läsa en bra bok, gå vart jag ville helt själv eller bara ligga och lata mig.

Det vore nåt. Det var länge sen det var så. Det skulle vara hemskt skönt. Och säkert välbehövligt. Men det är inte aktuellt och kommer inte vara på väldigt väldigt länge. Det är inget jag är ledsen över, men jag känner allt mer att efter nästa barn blivit några månader så ska jag ta en minisemester från att vara mamma, fru och husmor.

Det knepiga är att även om jag vet att det skulle göra mig gott (och göra mig till en bättre mamma och fru) så får jag dåligt samvete av att bara göra något för mig själv. Varför är det så? Jag borde ju inte få det. Men jag är säker på att fler mammor än jag känner så här - eller hur?

Det där ständiga dåliga (mamma)samvetet. Föds det med att barnet föds?