Innan jag blev mamma hade jag inte räknat med att få leva med ett ständigt dåligt samvete inför att inte alltid räcka till och vara den "perfekta" föräldern. Det säger väl sig själv att ingen kan vara perfekt eller på topp jämt. Men när man älskar någon så mycket som sitt/sina barn så vill man vara den perfekta mamman som alltid räcker till, är på gott humör och orkar allt.

Det krockar ganska fett just nu som höggravid. Jag orkar knappt vara vaken än mindre rolig och underhållande. Men jag försöker!!! Fast det räcker inte alltid. Som nyss när Max bara vill en sak i hela världen och det är att gå ut och leka i snön som töar i solskenet. Det vill jag med men inte min kropp. Hur förklarar man det för en liten kille på 15 månader?

Jag orkade i 20 min sen var jag helt slut. Max ville mer och blev helt förtvivlad och rödgråten. Mitt hjärta bristen när han gråter och säger "mamma mamma mamma!". Åh, måtte graviditeten ta slut fort och våren anlända snabbare än snabbast!